Bisarrt och dråpligt om hur det blev efter DDR

I de tyska tidningarna har det under våren handlat mycket om samhällsutvecklingen efter die Wende, eller die Anschluss som historiskt bevandrade skeptiker säger, med anledning av att trettio år hunnit gå. En mörk bild framtonar. 

Markanta inkomstskillnader består mellan öst och väst. Inre murar resta efter att den yttre hackats ned. Uppdelning i ossisar och wessisar. Känslan hos de förra att de inte är lika mycket värda. 

Mindervärdeskänslor och avund. Besvikna östmänniskor över att det inte blev som man drömde om och den pompöse Kohl storstilat lovade under festyran. Det är som om kanslern drog dem vid näsan. Frihet men samtidigt misär efter realsocialismens kollaps.

Överlag utmärkta, belysande och icke-tendentiösa reportage i de aviser jag konsulterat. God journalistik. 

Men inte överträffas den hårresande påhittiga Arthurs Gesetz - på engelska Arthur’s Law - på HBO! En streamad serie om en femtioårig man i ett grått, urtrist östra Tyskland. En liten gudsförgäten håla vid namn Klein Bidderbach. Folktomma, insomnade gator.  

Arthurs framtidsutsikter dystra med slagsida mot det hopplösa. Arthur saknar alternativ. 

Hustrun, tillika hemmafru, driver honom till att på jobbet såga av sig högra handen för att de skall kunna kvittera ut en fet summa försäkringspengar. Och ha försörjningen kirrad. Enda vägen ur det kompakta eländet. Intalar hon honom. Den hunsade, villrådige maken. 

Problemet är bara att en övervakningskamera fångar tilltaget och det blir inga pengar. Rakt ut i arbetslöshet för Arthur. Utan möjlighet att fixa ett riktigt jobb. Han saknar kvalifikationer. 

Inte "anställningsbar" på en nyliberal arbetsmarknad där obeveklig konkurrens härskar. Nå, till sist ett okvalificerat jobb på en grisfarm till halva minimilönen. 

Efter att nekats hyresbidrag av en snorkig tjänsteman, med hänvisning till en krånglig paragraf, tröstar sig Arthur med en hora som betjänar sina kunder på övervåningen till en sjaskig sylta. 

När han inte kan betala det hon begär uppsöks han av hennes hallick, tillika hennes plastpappa, som han i nödvärn i samarbete med hustrun och en svägerska, till råga på allt polischef och tvillingsyster med Arthurs maka, dräper. 

Sedan vidtar ett skruvat, galet och bisarrt händelseförlopp som med allt högre hastighet trappas upp. Hisnande turer som bara blir värre och värre. Eller bättre och bättre, om man så vill. Lik som skall gömmas. Giftspindlar. Albaner i kriminella narkotikaligor. 

Det journalistik och statistik inte förmår gestalta och färgsätta, det klarar konsten. Denna skruvade, absurda och oförutsägbara historia ger oss, med mina ögon, det som blev efter DDR. Ingen munter historia. 

Ingenting kunde DDR-medborgarna ta med sig in i "återföreningen". Om de inte aktivt  ägnar sig åt lagvidrigheter, uppträder de hjälplöst och tafatt, till synes berövade allt. 

Oföretagsamma och inte rustade för något annat än det inrutade, skenbart trygga livet under statens järnparaply i det totalitära DDR. 

Inte undra på att AfD och nynazistiska rörelser vädrar morgonluft. Stukade och svikna, som de uppfattar sig, människor attraheras av de bruna. Och söker syndabockar. Inte för inte växer antisemitism och judehat ånyo på tysk mark. Det tar sig allt våldsammare uttryck. 

Spontant tänker jag: wessisarna ger blanka fan i sina landsmän i öst. De får klara sig bäst de kan. Nu när de kritiserade övergångstransfereringarna - "östpengarna" - upphört efter vad jag vet. Öster om Berlin sjuder det farligt i Tyskland. Vi har varit med om det förr. Historien ekar. 

Jimi Hendrix, för all del. Men Ria Wägner vinkade!

Den lilla staden på sidan om världen och i skuggan av Verket, där jag växte upp, drog till sig idel livslustskapande celebriteter. Artister och andra. Som en motvikt mot det livsdödande slaveriet i det aldrig tystnande Verket.

En av de allra första tv-kändisarna, nyhetsankaret Olle Björklund med den prydliga tangorabatten, inbjöds att en dag sitta i kassan på Sandvikens Sparbank och ta emot insättningar på bok. 

Jag fick en femkronorssedel av mamma och köade nervöst med bankboken i nypan för att få närma mig kändisen - men så sa man inte på den tiden. Jag minns Björklunds myndiga röst när han stämplade i boken. ”Nästa!” 

Han, den folkkäre som mamma menade var ”så tjusig”, sparkades visst från tv för sina knäck utanför rutan. 

En dag tog trubaduren Gunde Johansson plats inne på ICA på Hyttgatan mellan gondolerna och framförde sina klämmiga visor till eget ackompanjemang på luta: ”Håhåjaja, håhåjaja, det blåser i träa idag.”

Tanterna var inte förberedda på uppträdandet, höll på få dåndimpen när de klev in i butiken och möttes av den glade värmlänningen.

Känd från Hylands hörna. Med där och succén var given. Från anonym till idol över en natt.

Till den lilla staden på sidan om världen och i skuggan av Verket seglade de riktigt stora namnen inom popvärlden in. Hollies. Manfred Mann. Jimi Hendrix. You name them. 

Starkast och bestående intryck på mig gjorde Ria Wägner som lagade mat i tv. Mamma var ordförande i den lokala Husmodersföreningen och bjöd in kökets mästarinna till ett extrainsatt medlemsmöte. Som blev mycket välbesökt. Rita var ett dragplåster. 

Jag tjatade och bad mamma om att stjärnan efter mötet, det vankades nämligen tekakor och kaffe hemma hos oss, skulle komma ut på balkongen och vinka på det där karakteristiska sättet som hon gjorde i tv. Liksom bakvänt. ”Italienskt”, sa mamma att det hette. Lät flott. 

”Stå under balkongen vid åttasnåret”, sa min mor. Kompisarna och jag samlade redan en timme innan. Ria trädde ut på slaget åtta, tittade majestätiskt och upphöjt från tredje våningen ned på oss, log ansträngt och vinkade. Snabbt gick det. Hon försvann in igen. 

Det magiska ögonblicket med ens över. 

”Jag hann inte se”, klagade Steve. ”Säg till att hon gör om det.” ”Äh”, svarade jag. ”Du är tokig. Inte kan jag göra det.”

Ökad jämlikhet - men inte i munnen

Min mammas tänder - friska, väl att märka - drogs ut innan hon ens hade hunnit fylla tjugo. Mot den unga kvinnans vilja. Man gjorde så på den tiden - i arbetarklassen. Löständer sattes in. Hela livet skämdes hon för dessa. 

Försökte dölja dem genom att när hon log hålla för munnen med ena handen. Glömde sig ofta. 

Tänderna, den absolut starkaste klassmarkören. Vilket arbetargrabben Göran Persson talade insiktsfullt, jag höll på skriva ”vackert”, om som statsminister. Förespeglade att han skulle göra något åt det. Han, den bistre klasskämpen. Observera, ironi.

Men inte genomfördes någon tandvårdsförsäkring värd namnet som skulle eliminera denna uppenbara markör. 

Och konsulten som han är numera, tillika miljonären och godsherren Persson, kan ju fylla hela munnen med guld om han så vill. Han behöver ju  som min mamma, betalande medlem i samma parti som grabben från Vingåker, hålla handen för. 

Jämlikheten - den ökade - som sossarna åtminstone i högtidstalen pläderar för stannar utanför munnen. 

Inget nytt under (S)olen. Sossarna lovar runt men håller tunt. Som Löfven i senaste valet. ”Pensionärsskatten” skulle bort. Det utlovades dyrt och heligt, nästan med darrande stämma. Så fort valet var överstökat, struntade han fullkomligt i sitt fagra löfte.

Häromdagen hos min tandläkare Maria ställdes jag inför det minst sagt tuffa valet: delprotes i överkäken eller transplantation. Efter att två tänder dragits ut.  

Det sistnämnda kostar närmast svindlande 30 000 kr i patientavgift. Och skall i mitt fall - jag var ju varken yrkespolitiker, centralbyråkrat eller näringslivsdirektör under mitt långa yrkesliv - betalas med en provocerande låg pension. 

Efter att politikerna försämrat - svagt uttryck men finner inget annat i den tropiska värmen - vårt utmärkta pensionssystem. Ja, försämringen omfattar inte dem själva, förstås. Vad trodde du?

Jag blundar och ser framför mig min mammas hand för munnen. Hur hon ler blygt. Skammen bränner än i dag. Liksom raseriet gentemot det svekfulla parti som min mor försvarade i vått och torrt intill döddagar. 

Jag väljer transplantation, efter en kort stunds tvekan och idogt räknande, att betalas med surt förvärvade och sparade slantar. Det svider riktigt ordentligt i plånboken, gräver djupa hål. 

Bara att glömma roliga, stimulerande resor jag drömmer om och har mycket svårt att leva utan. Berlin må vänta - oklart hur länge. Kastar mig över BZ och Berliner Morgenpost varje morgon. I hopp om ett lyckliggörande besked. Men icke. 

Tur det råder pandemi. Massor med djurprogram på tv. Och Lotta på Liseberg - yes. Utan publik, inger en egendomlig känsla som tittare, men sjunga med kan man som alltid i de klämmiga bitarna, evergreens rakt igenom: Ada har legat med papiljotter i natt.  

Nästa gång jag ser en socialdemokratisk politiker på stan skall jag bita vederbörande i baken.

Bild: Leende man med egna (?) tänder. 

Den obotlige romantikerns undran

Jag fortsätter, som den disciplinerade läsare jag är, att kämpa med Eva IIlouz svårtuggade sociologi i Därför tar kärleken slut. Samtidigt som jag kommunicerar via Meddelanden i smartfånen med Douglas. En mycket klok man. 

Han delar mina ljusa erfarenheter - klassbundna? - av en bodelning där ínget av syskonen bara tog för sig. Girigt och egoistiskt. Det var som när syrran och jag delade upp kvarlåtenskap. 

Minnet, som när det gäller referenser förr aldrig svek mig, blir allt sämre. Letar i hjärnans vindlingar efter en bok som jag alltid brukade lyfta fram i mina ledarskapsföreläsningar. Den hette något typ A Rational Approach to Human Behavior. 

Kommer inte på författarens namn. Amerikan. Spelar roll.

Han tilldelades det så kallade Nobelpriset i ekonomi. Hävdade, på förment "vetenskaplig" grund, att man även måste betrakta privata relationer i ett företagsekonomiskt perspektiv. Inte låta förälskelse och emotioner virra till tänkandet. 

Det gäller att hålla huvudet kallt och passionsfritt. Vara en rational man eller woman i alla lägen.

Därför likt en nitisk bokhållare kontrollera, frågan i så fall blir hur då?, att man fortlöpande ligger på plus och inte i förlängningen riskerar konka.

Tillämpade det även i sitt eget liv. Noga med att understryka detta. Du skall leva som du lär.

Vid frukostbordet:

- Skickar du saltet älskling?

- Ja, om du räcker över Washington Post.

Balans! Ingen förlorar. När pristagaren ankom Stockholm kunde man inte undgå att notera en trött och sliten hustru vid hans sida. Undra på det! Om de höll på så där dagligdags. Aldrig en lugn, icke prissatt stund. 

Favoritexemplet jag brukade dra för mina studenter, föranledde vissa att fnissa generat, hämtade jag från min egen region. 

Hon: - Vem av oss skall dammsuga inför helgen?

Han: - Det gör jag. (Tyst transaktion som båda är införstådda med: för då kan jag kvitta det mot lite huppahuppa i sänghalmen i kväll.)

På det sättet vävde jag också, som den lysande pedagog jag var, in både ekonomisk teori och transaktionsanalys (i detta fall vanligen förekommande dolda transaktioner) i min undervisning. Liksom kulturteori. 

Kanske snarare mentalitetsteori. Rena teoretiska fyrverkeriet. 

I dag skulle studenterna sannolikt känna sig kränkta och anmäla mig. Men de anar inte vad de går miste om när de inte får träffa mig. 

Illouz, som studerat Tinder och tocke sådana där kontaktsajter på nätet där man jämför och värderar och kalkylerar (en änkling jag känner använder sig mot betalning av dylika arenor), får mig att undra: vart tog den eviga kärleken vägen? 

Som den obotlige romantiker jag är. 

Lust lägga den svårtuggade Illouz åt sidan. I stället njutningsfullt och badande i melankoli läsa om den underbara Die Leiden des jungen Werthers från 1774. När det varken fanns Fejsburk (som de säger i Kalle Anka) eller Tinder. 

Den du, Illouz! Har du läst den?

Bild: Transaktionsanalysens (TA) snåriga vägar.

Fotnot: Boken heter An Economic Approach to Human Behavior och författaren Gary Becker. Nu dök den upp!

Tarvliga och futtiga

Börjar läsa den israeliska, Jerusalembaserade sociologen Eva Illouz bok Därför tar kärleken slut: de negativa relationernas sociologi (Daidalos 2020). Jag har läst henne förut. Med behållning. Blir inte lika biten av denna volym, nästan tegelstenstjock. Akademiskt baktung. 

Om negativa relationer, känslans autonomi, fenomenen subjektivitet och individualisering med mera. Jag hör själv att det låter torrt. Och det är det. Krångliga termer, fikonspråksvarning. Men jag ger mig inte. Dyker efter pärlor i den trögflytande framställningen.

Osökt under läsningen, framlockat av bokens innehåll, sticker min tanke - som den ofta gör, det vill säga beter sig ostyrigt med håret på ända - i väg till den gången när min syster och jag efter vår mors död skulle dela upp det hon lämnade efter sig av materiella saker. 

Det fanns inte mycket pengar i dödsboet. 

Fadersarvet, inte det heller stort, gav vår generösa mor oss nästan omgående efter hans död. Som fattig doktorand, tillika nybliven far, tog jag tacksamt emot slantarna. Efter visst trugande. Modern tyckte jag behövde pengarna bättre än hon. 

Det blev inget som helst bråk där i trerummaren som skulle tömmas på Smedsgatan i Sandviken. Ingen strid om någon enda pinnal. Inte en enda. 

”Den här kan väl du ta!” I stort sett vad det än gällde. Det kändes befriande. Och gör så än i dag.

Ingen av oss materialist eller prylgalen. Sedan barnsben och med modersmjölken uppfostrade efter principen att det är ädlare att ge än att ta. Att vara om sig och kring sig - inget ideal. Med andra ord inget typiskt danskt, småskuret sinnelag.

Jag brukar alltid, generaliserande, hävda: när pengar och egendomar är inblandade, blir det i nio fall av tio bråk. Det kan ha rått sämja och vänskap ända fram till dess att det skall ärvas och delas. Då - i sanningens bistra  ögonblick - kastas maskerna och huggning vidtar.

Ursäkta, men. Fy satan, vad futtiga och tarvliga vi människor kan vara! När det kommer till kritan. 

Illouz begår en historisk betraktelse (omfattande främst den västerländska kulturkretsen, skall tillfogas). Från kontrakts- och traditionsbundna relationer till mer ”fria” och frivilliga. Vi, "moderna" varelser, väljer inte partner för att vi av olika skäl måste. 

Vi låter i stället känslorna regera oss. Där har vi det Illouz benämner känslans autonomi. En egen instans. Bortom alla triviala, jordnära och kalkylerande aspekter. 

Åtminstone som vi gärna vill föreställa oss, drömma om kanske, hur det går till. Inga ovidkommande, krassa hänsynstaganden. Vi förälskar oss mer eller mindre blint. That´s all. Inga baktankar eller lömska syften. Passionens hegemoni. All we need is love. 

Lik förbannat, hur ömt och gulligt och puttinuttigt det än är, skall det ofta skrivas med juridisk hjälp. Upprättas äktenskapsförord. Egendom skyddas. Vi litar alltså ändå inte på inblandade känslor, att de skall bestå, huggna i sten. 

Känslans autonomi är därvidlag skenbar. Och flyktig. 

Men vad med moral och mänskligt hyfs? Existerar inte sådant längre? Att kunna avstå fast man enligt lagen kan kräva? 

Minns plötsligt hur domaren under skilsmässoförhandlingarna irriterades på Paul McCartneys partner, tillrättavisade henne, typ "nu får du väl ändå för guds skull lägga av!". 

Girigt krävde hon sin juridiska rätt till hälften av pengar som Pålle dragit ihop under Beatlestiden när hon knappt var född.  

Egenintresset förblir krasst och medeltida. Om än känslolivet är "modernt", romantiskt färgat och högstämt. Dubbelhet kännetecknar oss. Milt uttryckt. 

Fy satan, för att dra det ett varv till, vad futtiga och tarvliga vi är. Om vi inte passar oss. 

Den haltande Hypnos

Hypnos, bror med Thanatos, började svårt halta i gymnasiets andra klass. En natt kunde jag bara inte sova. Sedan har det haltat på hela livet. 

Diverse kurer prövats. Örter och diverse tesorter på rekommendation från vänner. Ingen effekt. Insomningstabletter på recept. Blev bara konstig i knoppen. Obehagligt. Alkohol. Ännu konstigare. Avslappningsövningar. Resultatlösa. Läsa Läckberg. Irriterad bara.

Jag har försökt, för att inte gripas av desperation, tänka att man behöver inte sova. Eller slumra till när man kan, mikrosova. Oavsett tid på dygnet. Tänka bekymra dig inte. Du kommer ju så småningom att få sova i evigheter. Och lära känna Hypnos oförsonlige bror. 

Klart jag sökt förklaringar. Mer eller mindre djupgående. Dödsrädsla den som rör sig på djupaste, psykoanalytiska förklaringsvatten. Rädslan för att somna in. Förlora medvetandet. Kontrollen. 

Under min sjukdomstid överfölls jag av dödsrädsla ett fåtal gånger. Inte mer. Tack och lov. Det var förskräckligt. Svåruthärdligt. Som att hjälplös stå och kika in i ett gränslöst, iskallt mörker.

Den haltande sömnen tar sig numera följande uttryck: ned i slafen så gott som alltid strax efter 23.00. Slut på nattsudd. Lampan fimpas senast vid midnatt. Ögonbindel på. Jag kunde förr inte använda en sådan. Inte ens under långa, interkontinentala flygturer.

Gick bara inte. Kändes som att ställas inför en exekutionspatrull med bindeln applicerad. Inte så längre. Nu på med den varje kväll. En gåva från Lufthansa. 

Jag somnar ganska snart. Vaknar bort mot 04.00. Den tid på dygnet när raggiga vargar stryker runt. Sedan vidtar ett växlande mellan lätt sovande och uppvaknande. Ett slags mellantillstånd med stor dåsighet. Fram till cirkus 07.00. Inte långt därefter kliver jag upp på ostadiga ben. 

Hör staden vakna. I och för sig den bästa stunden på dagen. Som bäst i metropoler som Berlin. Förstås. Hör i minnet de gula spårvagnarna dundra i gång. Längtar efter att få återuppleva ljudet på plats.

Jag har skrivit tidigare om denne haltande Hypnos. Enormt gensvar från läsare. Vi är uppenbart många som erfar ”den vita sömnen” som fransmännen romantiskt kallar det. "Folksjukdom" heter det ibland från förståsigpåare. 

Om det nu är en sjukdom. Och en som kan botas. 

Jag har lärt mig och accepterar, inbillar jag mig, att Hypnos följer mig hack i häl. Brorsan kan med fördel fortsätta hålla sig borta.

Bild: Hypnos, sömnens gud

Här blir inga barn gjorda!

I Ramallah på den ockuperade Västbanken har Edward Said (bilden) förärats en gata. Under en promenad vid mitt senaste besök där släntrade jag in på densamma utan att veta att den existerade. 

Said var palestinier. Därmed statslös. Nå, han var också amerikansk medborgare. Som flera av dem jag träffade i Ramallah.

Huruvida man med amerikanskt pass som palestinier tillåts flyga via Tel Aviv och inte måste resa mycket krångligare via Jordanien minns jag inte. Men jag minns med indignation hur man med ett svenskt pass kan trakasseras på flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv. 

Om man som undertecknad råkade ha en palmkvist - Gunilla Kindstrand bad mig ta med en sådan hem - i en plastpåse som det stod ”Ramallah” på. Från en k-pistbeväpnad ung kvinnlig soldat, oförskämt och insinuant:

- Varför har ni varit i Ramallah? Vad hade ni där att göra?

Ägnar denna vår åt omläsningar. Något jag tidigare inte ansåg mig ha tid med. Jag var för otålig. Det finns ju så många böcker som borde läsas. Att då läsa om, lägga dyrbar tid på det redan en gång lästa? 

Men nu, innevarande vår för att inte säga ljuvaste försommar, återvänder jag till gamla bekanta. Lars Gustafsson och andra valfrändskaper. Roligt identifiera återkommande stilgrepp hos Västerås store son. Vilket sker när jag läser flera böcker på rad av honom. 

Egentligen letar jag efter den utsökte stilisten Hjalmar Söderberg, som jag längtar efter att få läsa om, bakom en torkställning i lägenhetens tvättrum. Men fastnar vid Edward Saids Den intellektuelles ansvar (Bonnier Alba Essä 1995, översättning Hans O. Sjöström). 

Det är en mycket sympatisk bok. Rena medicinen i antiintellektualismens skavande samtid med otrevliga mobbtendenser både på gator och nät. 

I sitt sökande efter vad som utmärker en intellektuell låter Said en rad kända namn paradera. Gramsci, Sartre, Foucault, Benda och andra. Fragmentens kryptiske Adorno håller Said mycket högt som intellektuellt samvete. 

Jag letar efter Jan Myrdals namn. Ende svensk värd finnas med i detta illustra sällskap. Myrdal som fäste illojalitet vid den intellektuelle. Något av ett honnörsdrag.

Är intellektualitet ett yrke eller en hållning? Jag anser positivt värderande det senare. Träffat många universitetsanställda akademiker som enligt min mening definitivt inte varit några intellektuella. Tvärtom. Anpasslingar. Osjälvständiga.

Jag lägger, förutom illojalitet, in fritt och kritiskt tänkande utan något som helst hänsynstagande, samt att det tänkta uttalas. Skrivs - artikel, bok eller blogg - eller sägs. 

Som intellektuell deltar man i ett offentligt samtal. Det Said kallar ansvar. Genom att deltaga försvarar man idén om ett sådant. Inget brus eller kackel. 

Den snackande klassen heter det föraktfullt bland inskränkta småborgare i Danmark. ”En riktig tysk är ingen intellektuell”, skrålades det i Tredje Riket. I den region där jag bor står inte intellektualitetens hållning särskilt högt. Det viktiga är att göra, inte att tänka. 

Börjar man tänka, riskerar man tänka för mycket och hamna i introverta grubblerier. Det kan ta en till asylen. 

- Sitter du nu och filosoferar igen! Här blir inga barn gjorda!

Saids bok bygger på föreläsningar. Han har behållit mycket av den enkla, direkta tonen från dessa. Han hamrar inte in några tvärsäkra teser, han öppnar för invändningar, reflekterande dialog. Som sagt, han är mycket sympatisk. Argumenten skall tala - inget annat. 

Plötsligt minns jag ett samtal för länge sedan med vännen Gunnar Adler-Karlsson - en sannskyldig intellektuell som aldrig opportunt känt efter vart opinionsvinden blåser - om vikten att vara ekonomiskt oberoende. 

Bortom maktens sanktionsmöjligheter. "Annars kommer de åt dig."

En intellektuell är jag. Men inte ekonomiskt oberoende. Framfört till Gunnar mer än en gång.