"Och när träffade du senast din far?"

Så hette den på originalspråket, med en närmast biblisk anstrykning. Den brittiska filmen från 2007 som bygger på en uppgörelsens, men samtidigt den långsamt vaknande försoningens självbiografiska bok av Blake Morrison. 

Den svenska titeln lyder: Tillbaka till Yorkshire. Intetsägande och utslätande. Nästan som Fem på nya äventyr. Ett av Enid Blytons pekoral. Oklart varför jag bibringas den långsökta associationen.

Matthew Beard, okänt namn för mig, spelar mycket övertygande, för att inte säga hjärtknipande, den olycklige sonen som förtvivlat försöker nå fram till sin far. Spelad av Jim Broadbent och som alltid lysande. 

En egocentrisk fadersfigur som kräver stort utrymme, tummar gärna på sanningen, flirtar ogenerat med fruntimmer men påstår sig älska sin hustru och familj över allt annat. Snålare än den värsta nordjyllänning. Vilket inte vill säga litet.

När fadern insjuknar och inte har långt kvar, frågar sonen (som vuxen spelad av Colin Firth med ett mer uttrycksfullt ansikte än annars) läkaren: - "Finns det tid?" Läkaren, lakoniskt: - "Till vad?" Sonen svarar svävande på målet.

Han vill reda ut saker som följt honom ända sedan barndomen med fadern innan det är för sent. Men så blir det inte. Inget allvarligare samtal på dödsbädden. När fadern fortfarande är vid medvetande öppnar han inte för något klargörande av det förflutna. 

Snoppar snarare av. Håller den karlaktiga stilen - självtillräcklig för att dölja svaghet? - ända in i döden. 

Frågan skickar i väg svar i olika riktningar. Men sätter fingret på den ömma punkten: När sker egentligen det som förtjänar att kallas ett möte mellan far och son? 

Kanske aldrig.

Jag har sett filmen en gång förut. Blir lika berörd nu. Även denna gång, hur kunde det vara annorledes, far tanke och minne till min egen far som gick bort samma år jag skulle fylla tjugotvå. Föregicks av fyra år med leukemi när han bara blev allt sämre. 

Det var som om han försvann mer och mer. Sjönk in i allt tätare tystnad. Och ensamhet. På väg mot gravens kyla. 

Starkaste minnet när jag rakar honom inför ett av de sista återbesöken på sjukhuset, med darrande händer förmådde han själv inte hantera hyveln, och han börjar plötsligt stillsamt gråta. Tårar rinner sakta ned över min hand. Ingen av oss säger något. 

Men i hans ögon det han aldrig någonsin yttrade med ord: "Jag älskar dig." Det är vad jag läser in.

Aldrig under de enligt min mening alltför få år vi fick tillsammans kom vi varandra närmare än så.

Pappa!