Gissla och kramas

Jag har samarbetat - det skall genast deklareras att det har varit mycket givande och berikande, stundtals till och med förbryllande i en positiv mening - med olika konstnärer. 

Ingen av dem någon utpräglad institutionskonstnär med ensidig inriktning mot gallerier och konsthallar. 

Sociala konstnärer - för att använda Joseph Beuys begrepp. Utanför de sedvanliga konstinstitutionerna, dessa mausoleer med en betraktande och icke-deltagande publik, äger den sociala konsten rum. Inte sällan på gator och torg, i vimlet. 

Där inte bara den bildade medelklassen, kulturtanterna, finns.

Med överraskningseffekt. Och indragande. Alla blir medverkande. Frivilligt eller ej. Beuys använde uttrycket sociala skulpturer för detta.

Förvisso var Beuys själv professor i Düsseldorf. Men avskedades för sina otraditionella, anti-auktoritära undervisningsmetoder. Nåja, metoder är direkt missvisande att benämna hans emanciperande insatser på Konstakademin. Han verkade genom att vara där. 

Beuys har för övrigt inspirerat samtliga de konstnärer jag namnger nedan. 

Jag minns texter och vernissagetal ur min hand ägnade den mycket originelle - i gränslandet mellan naturvetenskap och konst - tysk-svenske konstnären Teo Pauckstadt. 

Han som i sista stund undgick Röda Armén när den våren 1945 våldtagande och dödande ryckte fram mot Königsberg. Där Teo föddes och växte upp. 

Erling Öhrnell och jag har tillsammans gjort sex böcker. Vi har ett märkligt samarbete. Alltid via datorerna. Det är som om Erling kan läsa mig utan att jag sagt ett enda ord. Om inte ”magiskt” vore så utslitet, skulle jag karakterisera vårt samarbete så. 

Det som föranleder denna betraktelse är att jag läser att det utkommit en bok om Hans Limbus Tjörneryd. Med honom samarbetade jag i flera år i diverse, mer eller mindre sanslösa och tankestörande, projekt. 

Typ projektet Mensch-Detektor, styrt av frågan: Vad är en människa?

Mycket stimulerande samarbete med honom. Bäst, om än smärtsamt, med den självinsikt det födde hos mig.

Jag upptäckte hur tidigt - alltför tidigt - jag i ett projekt kopplade på självkritik och kritisk analys. Kanske akademiska skador? Kreativitetsblockerande och hämmande. 

Och så min ängsliga fråga som jag dock till slut kastade överbord: - Hur skall vi finansiera detta? Tjörneryd: - Det ordnar sig. Skall man tänka så där får man aldrig något gjort.  

Det jag nu minns mest av honom är hans kluvenhet - vet inte om jag skall använda ordet motsägelsefullhet - som han kanske inte omedelbart skulle vilja kännas vid.

Han ville både gissla och älskas av etablissemanget. Nödvändig balansgång? Men lite egendomligt söka ständig bekräftelse från dem man annars häcklar och skrattar gott åt. Söka maktens blick och varma omfamning. 

Men annars kanske man blir en Dan Park? Ut i kylan - in i kurran? Bibehållen integritet. Men outsider. Icke rumsren.

Fråga mig inte varför associationen går till Lars Forssell. Hånade bullrande Svenska Akademien. Sedan slog han sig utan att tveka ned på den stol som erbjöds. Iklädd frack. 

Foton, uppifrån och ned: Tjörneryd, Beuys, Pauckstadt, Park och Öhrnell.




Litteratur

Status Limbus. Tillstånd gränslös – gränslöst. Konstnären som gränsöverflytare. I Hans Limbus Tjörneryd: Limbusation Expedition. Jord/Earth Station 310-137 W mission results 1992-1999.  Hans Limbus och Göran Vogel 1999. 

Även i Gefle Dagblad 11/5 1999 med rubriken ”Konstnären som gränsöverflytare. Status Limbus.”

Teo Pauckstadt vill få oss att överge det vi redan har tänkt. I Teo Pauckstadt: Projekt DNA-Spår. Katalog utgiven i Schweiz, Tyskland, USA och Sverige 2003.

Lasse Ekstrand och Erling Öhrnell: Gravspegel (2007), Måste bara kyssa himlen (2008), Tio Guds bud reinvented (2012), Jesu ansikte (2017), Döden 31 sortier (2018), Livets känsla 31 entréer (2019)

Lasse Ekstrand: Varje människa en konstnär (1998, 2001, 2015), Social konst (2004.)