Den lilla staden på sidan om världen och i skuggan av Verket, där jag växte upp, drog till sig idel livslustskapande celebriteter. Artister och andra. Som en motvikt mot det livsdödande slaveriet i det aldrig tystnande Verket.
En av de allra första tv-kändisarna, nyhetsankaret Olle Björklund med den prydliga tangorabatten, inbjöds att en dag sitta i kassan på Sandvikens Sparbank och ta emot insättningar på bok.
Jag fick en femkronorssedel av mamma och köade nervöst med bankboken i nypan för att få närma mig kändisen - men så sa man inte på den tiden. Jag minns Björklunds myndiga röst när han stämplade i boken. ”Nästa!”
Han, den folkkäre som mamma menade var ”så tjusig”, sparkades visst från tv för sina knäck utanför rutan.
En dag tog trubaduren Gunde Johansson plats inne på ICA på Hyttgatan mellan gondolerna och framförde sina klämmiga visor till eget ackompanjemang på luta: ”Håhåjaja, håhåjaja, det blåser i träa idag.”
Tanterna var inte förberedda på uppträdandet, höll på få dåndimpen när de klev in i butiken och möttes av den glade värmlänningen.
Känd från Hylands hörna. Med där och succén var given. Från anonym till idol över en natt.
Till den lilla staden på sidan om världen och i skuggan av Verket seglade de riktigt stora namnen inom popvärlden in. Hollies. Manfred Mann. Jimi Hendrix. You name them.
Starkast och bestående intryck på mig gjorde Ria Wägner som lagade mat i tv. Mamma var ordförande i den lokala Husmodersföreningen och bjöd in kökets mästarinna till ett extrainsatt medlemsmöte. Som blev mycket välbesökt. Rita var ett dragplåster.
Jag tjatade och bad mamma om att stjärnan efter mötet, det vankades nämligen tekakor och kaffe hemma hos oss, skulle komma ut på balkongen och vinka på det där karakteristiska sättet som hon gjorde i tv. Liksom bakvänt. ”Italienskt”, sa mamma att det hette. Lät flott.
”Stå under balkongen vid åttasnåret”, sa min mor. Kompisarna och jag samlade redan en timme innan. Ria trädde ut på slaget åtta, tittade majestätiskt och upphöjt från tredje våningen ned på oss, log ansträngt och vinkade. Snabbt gick det. Hon försvann in igen.
Det magiska ögonblicket med ens över.
”Jag hann inte se”, klagade Steve. ”Säg till att hon gör om det.” ”Äh”, svarade jag. ”Du är tokig. Inte kan jag göra det.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar