Social distansering och det där med den "sociala biten"

När social distansering är påbjuden, de flesta omdömesgilla människor håller angivet avstånd, minns jag osökt en pensionerad metallarbetare i Sandviken: - "Det jag saknar från Verket är den sociala biten."

Strosar man på kyrkogården i samma stad, undgår man inte att på stenarna notera den relativt korta livslängden hos många som vilar under dem. Inte många år till skänks efter den sista utstämplingen. 

Förlusten av gemenskapen med arbetskamrater bidragande? Tjötandet som de säger i Göteborg? 

På 60-talet sommarjobbade jag på Sandvik. Till förmiddagsskiftet anlände gubbarna långt före instämpling - som förväntades ske den okristliga tiden 05.45. Drack kaffe. Pysslade. Småpratade om allt mellan himmel och jord. Gnabbades och retades. 

Själv hade jag, tonåringen med oklippt hår ned på axlarna och som en arbetskamrat ropade ”Jesu broder” efter, svårt att hålla ögonen öppna efter nattskift som aldrig tycktes ta slut. Slumrade till och vaknade av slamret från kaffekoppar och gubbarnas röster. 

När jag så småningom hamnade som anställningsägare på en högskola var det värsta med jobbet just ”den sociala biten”. Inklusive ”kick-offs” och ”workshops” på dyra konferenshotell långt från högskolan. 

Där vi brände ordentligt med skattemedel på logi samt god mat och dryck. Lekte sätta knorr på grisen, och liknande trams, under rubriken ”teambuilding”. 

Kopplingen till det dagliga arbetet? Svag. Bestående effekter att ta med tillbaka till högskolan? Inga. Men vi fick förstås ”umgås” och ”lära känna varandra”. Vi som inte frivilligt valt varann. Fy sjutton. Snacka om tvångssocialisering eller social terror. 

”Trivselfascisten” döpte jag en kvinnlig prefekt till som grep varje tillfälle att duka fram tårta för att fira något. Hon knackade på min tjänsterumsdörr och klandrade mig för att jag inte drack kaffe med de övriga på institutionen: - "Du borde visa dig oftare!"

Jag brast väl i ”social kompetens”. Glöm akademiska meriter och publiceringar. Dylika asociala företeelser. Prefektens bild av arbetsplatsen var något slags dagcenter. Att samlas på och prata strunt. Undervisning och forskning bisaker. 

Jag förmådde bara icke. Förmodligen försämrade det min lön att jag inte bjöd till. Individuell - det som borde heta personlig - lönesättning var införd. Med möjlighet till sanktioner i lönekuvertet gentemot den asociale medarbetaren. 

Så detta med social distansering under rådande pandemi har jag beaktande min arbetslivshistoria inga problem med. Tvärtom. 

Men jag saknar att samflanera i Vita bergen på Söder i huvudstaden med min själsbroder Hasse och i största enighet kommentera det allt dystrare världsläget. 

Kanske kan det fixas med munskydd och plexiglas? 

Bild: Gustave Caillebotte. Rue de Paris, temps de pluie, 1877.