Ögonblickets desertör

Fastnar i en dokumentär - Rolling Like a Stone - på oumbärliga SVT Play som jag långt in i kommer på att jag faktiskt redan sett. (Börjar Skriftställaren bli mjuk i bollen, jag bara frågar?) Men stannar ändå kvar och ser den till slut. 

Tommy Hansson (gick bort 2019) från Malmöbandet Namelosers - ett "skramligt" band med väl en enda hit, New Orleans, som jag minns dem - en av huvudpersonerna. 2005, när den nostalgiska dokumentären föreligger, förtidspensioneras han. 

Efter minst sagt halvhjärtade försök på den nyckfulla arbetsmarknaden. Det är han nöjd med. Slippa "stå till arbetsmarknadens förfogande". Förnedra sig, enligt den heliga "arbetslinjens" påbud. 

Ett vanligt kneg inget för honom, den gamle rockräven. Förstår man. 

Pensionär sextio år gammal, född samma år som Totta. Han som året  dokumentären premiärvisades gick bort i Göteborg.

Tommy Hansson tog sig aldrig ur 60-talet, the golden sixties. Inget han heller sticker under stol med i dokumentären. Tvärtom. Då var hans liv som bäst. Uppburen rockstjärna i Malmö. Hans identitet och självkänsla insydd i rocken. 

Utan och efter denna ett glädjelöst, innehållslöst svenssonliv.

Spelade på sedan länge nedlagda, mytomspunna klubbar i Malmö. Tivoli i Köpenhamn - fullt hus. Klasar av beundrarinnor. 

Åldrad, mustaschprydd, liknade han Hasse Alfredson. 

I dokumentären pysslar han om sina blommor och kastar ett längtansfullt öga bort mot den mäktiga Öresundsbron som han beskådar från höghusfönster i Malmö.

En tidigare medlem i samma sextiotalsband som jag solosjöng i träffar jag inte längre. Men när vi fortfarande, åtminstone en gång per år, sammanstrålade ville han alltid prata om 60-talet. Bästa tiden i livet. Enligt honom. Och han kunde minnas allt i detalj. Däremot inte jag.

Jag kämpar allt jag kan för att inte vara en ögonblickets desertör. Det är blott i ögonblicket och ingen annanstans den flyktiga livskänslan gömmer sig. Boken Livets känsla 31 entréer förmedlar denna insikt. (https://www.bokus.com/bok/9789197903592/livets-kansla-31-entreer/) 

Jag bjuder tappert motstånd mot att åka bakåt, som Tommy Hansson, till sinnets vemod. Och framåt - till nervös ängslan och oro. Vill stanna och bottna i ögonblickets evighet. Da sein, för att citera livsfilosofen Heidegger.

Men det är inte lätt. Jag sviker ständigt mig själv. Ögonblicket förinner. Livet. Jag deserterar. 

Ögonblicksdesertörer förtjänar att ställas inför - ja, vad det skall det kallas - existensrätt? Och hårt straffas. Med ett långt, urtråkigt liv.

Lev!

Bild: Brian Jones. Rolling Stones spelade 1965 både i Malmö och Köpenhamn. I dokumentären förekommer en flickvän till Brian. Han var upp över öronen förälskad i henne, ville hon skulle ta med till England: - "Kanske hade han levt i dag om jag följt med?"