Diverse kurer prövats. Örter och diverse tesorter på rekommendation från vänner. Ingen effekt. Insomningstabletter på recept. Blev bara konstig i knoppen. Obehagligt. Alkohol. Ännu konstigare. Avslappningsövningar. Resultatlösa. Läsa Läckberg. Irriterad bara.
Jag har försökt, för att inte gripas av desperation, tänka att man behöver inte sova. Eller slumra till när man kan, mikrosova. Oavsett tid på dygnet. Tänka bekymra dig inte. Du kommer ju så småningom att få sova i evigheter. Och lära känna Hypnos oförsonlige bror.
Klart jag sökt förklaringar. Mer eller mindre djupgående. Dödsrädsla den som rör sig på djupaste, psykoanalytiska förklaringsvatten. Rädslan för att somna in. Förlora medvetandet. Kontrollen.
Under min sjukdomstid överfölls jag av dödsrädsla ett fåtal gånger. Inte mer. Tack och lov. Det var förskräckligt. Svåruthärdligt. Som att hjälplös stå och kika in i ett gränslöst, iskallt mörker.
Den haltande sömnen tar sig numera följande uttryck: ned i slafen så gott som alltid strax efter 23.00. Slut på nattsudd. Lampan fimpas senast vid midnatt. Ögonbindel på. Jag kunde förr inte använda en sådan. Inte ens under långa, interkontinentala flygturer.
Gick bara inte. Kändes som att ställas inför en exekutionspatrull med bindeln applicerad. Inte så längre. Nu på med den varje kväll. En gåva från Lufthansa.
Jag somnar ganska snart. Vaknar bort mot 04.00. Den tid på dygnet när raggiga vargar stryker runt. Sedan vidtar ett växlande mellan lätt sovande och uppvaknande. Ett slags mellantillstånd med stor dåsighet. Fram till cirkus 07.00. Inte långt därefter kliver jag upp på ostadiga ben.
Hör staden vakna. I och för sig den bästa stunden på dagen. Som bäst i metropoler som Berlin. Förstås. Hör i minnet de gula spårvagnarna dundra i gång. Längtar efter att få återuppleva ljudet på plats.
Jag har skrivit tidigare om denne haltande Hypnos. Enormt gensvar från läsare. Vi är uppenbart många som erfar ”den vita sömnen” som fransmännen romantiskt kallar det. "Folksjukdom" heter det ibland från förståsigpåare.
Om det nu är en sjukdom. Och en som kan botas.
Jag har lärt mig och accepterar, inbillar jag mig, att Hypnos följer mig hack i häl. Brorsan kan med fördel fortsätta hålla sig borta.
Bild: Hypnos, sömnens gud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar