Här blir inga barn gjorda!

I Ramallah på den ockuperade Västbanken har Edward Said (bilden) förärats en gata. Under en promenad vid mitt senaste besök där släntrade jag in på densamma utan att veta att den existerade. 

Said var palestinier. Därmed statslös. Nå, han var också amerikansk medborgare. Som flera av dem jag träffade i Ramallah.

Huruvida man med amerikanskt pass som palestinier tillåts flyga via Tel Aviv och inte måste resa mycket krångligare via Jordanien minns jag inte. Men jag minns med indignation hur man med ett svenskt pass kan trakasseras på flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv. 

Om man som undertecknad råkade ha en palmkvist - Gunilla Kindstrand bad mig ta med en sådan hem - i en plastpåse som det stod ”Ramallah” på. Från en k-pistbeväpnad ung kvinnlig soldat, oförskämt och insinuant:

- Varför har ni varit i Ramallah? Vad hade ni där att göra?

Ägnar denna vår åt omläsningar. Något jag tidigare inte ansåg mig ha tid med. Jag var för otålig. Det finns ju så många böcker som borde läsas. Att då läsa om, lägga dyrbar tid på det redan en gång lästa? 

Men nu, innevarande vår för att inte säga ljuvaste försommar, återvänder jag till gamla bekanta. Lars Gustafsson och andra valfrändskaper. Roligt identifiera återkommande stilgrepp hos Västerås store son. Vilket sker när jag läser flera böcker på rad av honom. 

Egentligen letar jag efter den utsökte stilisten Hjalmar Söderberg, som jag längtar efter att få läsa om, bakom en torkställning i lägenhetens tvättrum. Men fastnar vid Edward Saids Den intellektuelles ansvar (Bonnier Alba Essä 1995, översättning Hans O. Sjöström). 

Det är en mycket sympatisk bok. Rena medicinen i antiintellektualismens skavande samtid med otrevliga mobbtendenser både på gator och nät. 

I sitt sökande efter vad som utmärker en intellektuell låter Said en rad kända namn paradera. Gramsci, Sartre, Foucault, Benda och andra. Fragmentens kryptiske Adorno håller Said mycket högt som intellektuellt samvete. 

Jag letar efter Jan Myrdals namn. Ende svensk värd finnas med i detta illustra sällskap. Myrdal som fäste illojalitet vid den intellektuelle. Något av ett honnörsdrag.

Är intellektualitet ett yrke eller en hållning? Jag anser positivt värderande det senare. Träffat många universitetsanställda akademiker som enligt min mening definitivt inte varit några intellektuella. Tvärtom. Anpasslingar. Osjälvständiga.

Jag lägger, förutom illojalitet, in fritt och kritiskt tänkande utan något som helst hänsynstagande, samt att det tänkta uttalas. Skrivs - artikel, bok eller blogg - eller sägs. 

Som intellektuell deltar man i ett offentligt samtal. Det Said kallar ansvar. Genom att deltaga försvarar man idén om ett sådant. Inget brus eller kackel. 

Den snackande klassen heter det föraktfullt bland inskränkta småborgare i Danmark. ”En riktig tysk är ingen intellektuell”, skrålades det i Tredje Riket. I den region där jag bor står inte intellektualitetens hållning särskilt högt. Det viktiga är att göra, inte att tänka. 

Börjar man tänka, riskerar man tänka för mycket och hamna i introverta grubblerier. Det kan ta en till asylen. 

- Sitter du nu och filosoferar igen! Här blir inga barn gjorda!

Saids bok bygger på föreläsningar. Han har behållit mycket av den enkla, direkta tonen från dessa. Han hamrar inte in några tvärsäkra teser, han öppnar för invändningar, reflekterande dialog. Som sagt, han är mycket sympatisk. Argumenten skall tala - inget annat. 

Plötsligt minns jag ett samtal för länge sedan med vännen Gunnar Adler-Karlsson - en sannskyldig intellektuell som aldrig opportunt känt efter vart opinionsvinden blåser - om vikten att vara ekonomiskt oberoende. 

Bortom maktens sanktionsmöjligheter. "Annars kommer de åt dig."

En intellektuell är jag. Men inte ekonomiskt oberoende. Framfört till Gunnar mer än en gång.