Släng er i väggen, Folkteatern!

Får plötsligt för mig, fråga mig inte varför, att jag mitt på blanka eftermiddagen skall se om Markurells i Wadköping i Öppet arkiv, denna härliga skattkista, på SVT. Serien om fyra avsnitt inspelad i slutet på 60-talet. 

När jag vid Sandvikens Högre Allmänna Läroverk (som det flott nog hette, en tackar) avlade min studentexamen i likhet med Johan Markurell. 

Oäkta son till knipsluge krögaren Markurell med ekonomiska muskler att sätta herrskapsfolk som häradshövdingar i konkurs. Han, som älskar "gossen" över allt annat på denna jord, vet inte att han inte är den avgudades biologiske far. 

Genom krögarens illistiga ränker, mutlunch och donation (en skickligt anlagd fälla), lyckas han få den studieklene sonen godkänd. Till priset av att sanningen uppdagas - och Markurells stora och ohöljda förtvivlan. 

Detta kallar jag teater på min ära! Lysande, fullkomligt lysande. Adolphson som Markurell. Eva Dahlbeck, Tor Isedal, Olof Thunberg, Åke Fridell, Jan-Olof Strandberg. Snacka om stjärnspäckad ensemble! Och samtidigt: de dödas ensemble. 

Alla borta nu. Slocknade stjärnor. Efter dem - tomrum. Samtidens skådespelare - blaha, blaha. Förutom enstaka undantag. Rolf Skoglund. Anki Larsson. Ingela Olsson. von Brömsen, förstås. 

Tv-teatern måste haft outtömliga resurser. Och vad den bjöd på, sedan. Vilken institutionsteater kunde väl tävla med den?

Apropå de senare. Framför skärmen kan jag engagera mig, kommentera och leva mig in utan att lägga band på mig. På en institutionsteater förväntas jag sitta knäpptyst, agera fjärde vägg. Nej, tack. Inte min karamell. Går heller aldrig på teater. Hellre tv-serier.

Men minns en helt fantastisk, direkt breath-taking, uppsättning på Volksbühne i Östberlin för många år sedan. Trainspotting i regi av den oförliknelige Frank Castorf. Ett geni Heiner Müller jämbördig. Ung publik. Ossisar. De "deltog" utan att leka mumier i salongen. 

Efteråt andades jag, alldeles tagen och förbi efter denna sprakande föreställning, ut på teatertrappan i den milda berlinernatten. Ringde Joakim Stenshäll, dramaturg på Folkteatern i Gefle under despoten Oskarsson. För att göra honom avundsjuk.

Tyvärr bortgången i alldeles för unga år, den briljante dramaturgen med en förkärlek för just tysk teater. Den gudarna älskar dör ung. Heter det. Grymt nog.

Till Folkteatern i Gefle beger jag mig aldrig. Ointressant. Livet för kort för sådan teater. 

När börjar SHL - förresten? Bästa tiden på året i Gefle, när det är hockeysäsong. Folkteatern - släng er i sargen! Jag menar väggen.