Skriftställaren som Kalle Sändare

Jag skrattar alltid lika gott och hjärtligt åt Kalle Sändare. Han är ju bara så fenomenal. Om än ojämn. Dock alltid dråplig. Och jag älskar människor som överraskar, är oförutsägbara. De flesta av oss är ju inte det. Snarare tråklås, som min salig mor brukade säga. 

Som Johnny Lydon, tidigare Johnny Rotten och sångare i Sex Pistols, vårdar själv i hemmet sin dementa fru, uttryckte det. När han fick frågan om inte isoleringen under coronan plågar honom: 

- Jag isolerar mig inte mer än förut. Varför socialisera med en massa rövhål?

Jag skulle inte använda samma raka ord. Inte ens om mina forna kolleger på högskolan. Mördande trista och förutsägbara. Klockorna på institutionen stannade så fort de öppnade munnen. Mest chäferna under fullkomligt meningslösa avdelningsmöten.

Skriftställaren har prövat flera gånger att göra en Kalle Sändare. Med framgång. Om nu inte den uppringda känt igen rösten och spelat med. Någon enstaka gång tycker sig samme skriftställare ha anat det.

Samtal till kyrkoherde i Gefle: - Hej, jag heter si och så och jobbar på högskolan. Visst har du varit i Afrika? Vi förbereder en Afrika-dag på högskolan. Har du någon skräckinjagande negermask eller något annat kul vi kan få låna? 

Kyrkoherden: - Kanske. Jag skall gå upp på vinden och leta. Hur når jag dig?

Den uppringande: - Jag hör av mig igen. Jag kan vara svår att få tag på. Mycket att stå i som du förstår. 

Den allra bästa Sändaren ett telefonsamtal till Björn Widegren på Gefle Dagblad. Jag sökte kulturredaktören i något ärende. Men när han svarade, vips blev det en Sändare. Utan att jag förberett den. Kanske så man skall göra.

Kulturredaktören: WIDEGREN. (Alltid dånande röst som hördes runt om i tidningshuset.)

Jag: Är det Björn Widerberg?

BW: WIDEGREN heter jag. (Smått förnärmad röst som om det vet väl alla vad jag heter!)

Jag: - Hej, mitt namn är Nisse Ekborg och jag bor utanför Uppsala. Jag träffade Elsie Johansson på Konsum häromdagen. Hon är så ledsen att ni aldrig skriver om henne.

BW: - Jo men, vi skrev bara häromdagen. Och vi recenserar alltid henne som förstadagsrecension.

Jag: - Så nu har jag, det tycker min fru Märta också kan jag berätta, skrivit en jäkligt bra och utförlig text om henne, det förtjänar Elsie. Som du skall ta in. Jag skickar som vanligt brev för jag har ingen dator. 

BW (efter ganska lång tystnad och med mycket tveksam röst): - Jaha …

Jag (efter att ha dröjt ett inte alltför kort tag): - Eller ska jag skicka den till UNT?

BW (MYCKET lättad röst): - Ja, gör det! Mycket bättre. 

Någon gång skall jag berätta för Widerberg, förlåt: Widegren. Kanske.