Tarvliga och futtiga

Börjar läsa den israeliska, Jerusalembaserade sociologen Eva Illouz bok Därför tar kärleken slut: de negativa relationernas sociologi (Daidalos 2020). Jag har läst henne förut. Med behållning. Blir inte lika biten av denna volym, nästan tegelstenstjock. Akademiskt baktung. 

Om negativa relationer, känslans autonomi, fenomenen subjektivitet och individualisering med mera. Jag hör själv att det låter torrt. Och det är det. Krångliga termer, fikonspråksvarning. Men jag ger mig inte. Dyker efter pärlor i den trögflytande framställningen.

Osökt under läsningen, framlockat av bokens innehåll, sticker min tanke - som den ofta gör, det vill säga beter sig ostyrigt med håret på ända - i väg till den gången när min syster och jag efter vår mors död skulle dela upp det hon lämnade efter sig av materiella saker. 

Det fanns inte mycket pengar i dödsboet. 

Fadersarvet, inte det heller stort, gav vår generösa mor oss nästan omgående efter hans död. Som fattig doktorand, tillika nybliven far, tog jag tacksamt emot slantarna. Efter visst trugande. Modern tyckte jag behövde pengarna bättre än hon. 

Det blev inget som helst bråk där i trerummaren som skulle tömmas på Smedsgatan i Sandviken. Ingen strid om någon enda pinnal. Inte en enda. 

”Den här kan väl du ta!” I stort sett vad det än gällde. Det kändes befriande. Och gör så än i dag.

Ingen av oss materialist eller prylgalen. Sedan barnsben och med modersmjölken uppfostrade efter principen att det är ädlare att ge än att ta. Att vara om sig och kring sig - inget ideal. Med andra ord inget typiskt danskt, småskuret sinnelag.

Jag brukar alltid, generaliserande, hävda: när pengar och egendomar är inblandade, blir det i nio fall av tio bråk. Det kan ha rått sämja och vänskap ända fram till dess att det skall ärvas och delas. Då - i sanningens bistra  ögonblick - kastas maskerna och huggning vidtar.

Ursäkta, men. Fy satan, vad futtiga och tarvliga vi människor kan vara! När det kommer till kritan. 

Illouz begår en historisk betraktelse (omfattande främst den västerländska kulturkretsen, skall tillfogas). Från kontrakts- och traditionsbundna relationer till mer ”fria” och frivilliga. Vi, "moderna" varelser, väljer inte partner för att vi av olika skäl måste. 

Vi låter i stället känslorna regera oss. Där har vi det Illouz benämner känslans autonomi. En egen instans. Bortom alla triviala, jordnära och kalkylerande aspekter. 

Åtminstone som vi gärna vill föreställa oss, drömma om kanske, hur det går till. Inga ovidkommande, krassa hänsynstaganden. Vi förälskar oss mer eller mindre blint. That´s all. Inga baktankar eller lömska syften. Passionens hegemoni. All we need is love. 

Lik förbannat, hur ömt och gulligt och puttinuttigt det än är, skall det ofta skrivas med juridisk hjälp. Upprättas äktenskapsförord. Egendom skyddas. Vi litar alltså ändå inte på inblandade känslor, att de skall bestå, huggna i sten. 

Känslans autonomi är därvidlag skenbar. Och flyktig. 

Men vad med moral och mänskligt hyfs? Existerar inte sådant längre? Att kunna avstå fast man enligt lagen kan kräva? 

Minns plötsligt hur domaren under skilsmässoförhandlingarna irriterades på Paul McCartneys partner, tillrättavisade henne, typ "nu får du väl ändå för guds skull lägga av!". 

Girigt krävde hon sin juridiska rätt till hälften av pengar som Pålle dragit ihop under Beatlestiden när hon knappt var född.  

Egenintresset förblir krasst och medeltida. Om än känslolivet är "modernt", romantiskt färgat och högstämt. Dubbelhet kännetecknar oss. Milt uttryckt. 

Fy satan, för att dra det ett varv till, vad futtiga och tarvliga vi är. Om vi inte passar oss.