Ökad jämlikhet - men inte i munnen

Min mammas tänder - friska, väl att märka - drogs ut innan hon ens hade hunnit fylla tjugo. Mot den unga kvinnans vilja. Man gjorde så på den tiden - i arbetarklassen. Löständer sattes in. Hela livet skämdes hon för dessa. 

Försökte dölja dem genom att när hon log hålla för munnen med ena handen. Glömde sig ofta. 

Tänderna, den absolut starkaste klassmarkören. Vilket arbetargrabben Göran Persson talade insiktsfullt, jag höll på skriva ”vackert”, om som statsminister. Förespeglade att han skulle göra något åt det. Han, den bistre klasskämpen. Observera, ironi.

Men inte genomfördes någon tandvårdsförsäkring värd namnet som skulle eliminera denna uppenbara markör. 

Och konsulten som han är numera, tillika miljonären och godsherren Persson, kan ju fylla hela munnen med guld om han så vill. Han behöver ju  som min mamma, betalande medlem i samma parti som grabben från Vingåker, hålla handen för. 

Jämlikheten - den ökade - som sossarna åtminstone i högtidstalen pläderar för stannar utanför munnen. 

Inget nytt under (S)olen. Sossarna lovar runt men håller tunt. Som Löfven i senaste valet. ”Pensionärsskatten” skulle bort. Det utlovades dyrt och heligt, nästan med darrande stämma. Så fort valet var överstökat, struntade han fullkomligt i sitt fagra löfte.

Häromdagen hos min tandläkare Maria ställdes jag inför det minst sagt tuffa valet: delprotes i överkäken eller transplantation. Efter att två tänder dragits ut.  

Det sistnämnda kostar närmast svindlande 30 000 kr i patientavgift. Och skall i mitt fall - jag var ju varken yrkespolitiker, centralbyråkrat eller näringslivsdirektör under mitt långa yrkesliv - betalas med en provocerande låg pension. 

Efter att politikerna försämrat - svagt uttryck men finner inget annat i den tropiska värmen - vårt utmärkta pensionssystem. Ja, försämringen omfattar inte dem själva, förstås. Vad trodde du?

Jag blundar och ser framför mig min mammas hand för munnen. Hur hon ler blygt. Skammen bränner än i dag. Liksom raseriet gentemot det svekfulla parti som min mor försvarade i vått och torrt intill döddagar. 

Jag väljer transplantation, efter en kort stunds tvekan och idogt räknande, att betalas med surt förvärvade och sparade slantar. Det svider riktigt ordentligt i plånboken, gräver djupa hål. 

Bara att glömma roliga, stimulerande resor jag drömmer om och har mycket svårt att leva utan. Berlin må vänta - oklart hur länge. Kastar mig över BZ och Berliner Morgenpost varje morgon. I hopp om ett lyckliggörande besked. Men icke. 

Tur det råder pandemi. Massor med djurprogram på tv. Och Lotta på Liseberg - yes. Utan publik, inger en egendomlig känsla som tittare, men sjunga med kan man som alltid i de klämmiga bitarna, evergreens rakt igenom: Ada har legat med papiljotter i natt.  

Nästa gång jag ser en socialdemokratisk politiker på stan skall jag bita vederbörande i baken.

Bild: Leende man med egna (?) tänder.