Telefonen ringer en dag hos kulturredaktör Björn Widegren på Gefle Dagblad (folk kontaktade honom om allt mellan himmel och jord, från att de "beordrade" honom att recensera utställningar om fågelholkar till synpunkter på maktfullkomliga S-kommunalråd):
- Kan ni inte sätta in en bild på den där Ekstrand där han ser lite gladare ut!
Detta skedde på den tid - den roliga tid som sträckte sig över många år innan MittMedia centraliserade och syndikerade och plattade ut - när jag flitigt medverkade på GD:s kultursida.
Så här i efterhand kan jag, utan att rodna, tillstå att jag livades upp av alla stormar jag frambringade i vattenglas. Liksom tillrop ute på stan från för mig obekanta läsare.
Som när jag drog på med att jag bara måste godkänna kreti och pleti på högskolan för att vi skulle generera intäkter och slippa uppsägningar. Även studenters svärmödrar och de förras hundar.
Den sippa rektorn från Skåneland, humorlös och lomhörd inför satir, beordrade utredning om tjänstefel. Men folk som tydligen läste kultursidan ropade uppskattande till mig inne på Konsum.
Den inringande tyckte att jag såg sur ut. Kanske är jag som salig Strindberg, inte vad gäller skrivandet, nota bene: ler inte gärna på bild. I hans fall handlade det om de föga snygga bissarna. (Lagercrantz kommenterade glatt garnityret.) Han ville inte visa dem för världen.
Den ende jag vet som gladdes åt att utrustas med vad tysken kallar die dritte Zähnen. De går att beskåda på hans nattduksbord i Blå Tornet. (Känslan bibringas när man befinner sig i våningen att titanen bara gått ut en stund och kan smyga in genom dörren närsomhelst.)
Människor bildar sig en bestämd uppfattning om en. Utan att känna en närmare. Mer eller mindre starka inslag av projektion. Syns man i offentligheten, men jamar inte med, nära till hands att man används som projektionsskärm.
För att den som synpunkterar ska slippa granska sig själv - sticka ut hakan och ta ställning. Eller låta utstickaren agera ställföreträdare.
- Du är alltid så negativ.
En vanlig synpunkt i denna lydnadens undersåtesregion där man förväntas tiga och inordna sig. Man "klagar" om man tycker något som avviker från den tysta majoritetens uppfattning.
Begår man en insändare, undertecknar man aldrig med namn. Aldrig stå för något - om det inte är en devot hyllning som inte riskerar studsa tillbaka.
Kulturtidskriften Opulens ber om ett foto till en text om en dansk dokumentär ur min hand. Jag ser bister ut. Se bild ovan.
Den inringande tyckte att jag såg sur ut. Kanske är jag som salig Strindberg, inte vad gäller skrivandet, nota bene: ler inte gärna på bild. I hans fall handlade det om de föga snygga bissarna. (Lagercrantz kommenterade glatt garnityret.) Han ville inte visa dem för världen.
Den ende jag vet som gladdes åt att utrustas med vad tysken kallar die dritte Zähnen. De går att beskåda på hans nattduksbord i Blå Tornet. (Känslan bibringas när man befinner sig i våningen att titanen bara gått ut en stund och kan smyga in genom dörren närsomhelst.)
Människor bildar sig en bestämd uppfattning om en. Utan att känna en närmare. Mer eller mindre starka inslag av projektion. Syns man i offentligheten, men jamar inte med, nära till hands att man används som projektionsskärm.
För att den som synpunkterar ska slippa granska sig själv - sticka ut hakan och ta ställning. Eller låta utstickaren agera ställföreträdare.
- Du är alltid så negativ.
En vanlig synpunkt i denna lydnadens undersåtesregion där man förväntas tiga och inordna sig. Man "klagar" om man tycker något som avviker från den tysta majoritetens uppfattning.
Begår man en insändare, undertecknar man aldrig med namn. Aldrig stå för något - om det inte är en devot hyllning som inte riskerar studsa tillbaka.
Kulturtidskriften Opulens ber om ett foto till en text om en dansk dokumentär ur min hand. Jag ser bister ut. Se bild ovan.
Själv gillar jag katter med vrång, diabolisk uppsyn som ser ut som om de nyss vaknat efter en blöt vinafton & kommit ut för att ta sig en morgoncigg..
SvaraRadera:)
SvaraRadera