Du skall hjälpa mig - inte jag!

Begreppet maskerad depression - på engelska smiling depression - seglar plötsligt upp i mitt fragmentariska medvetande. Jag försöker minnas vem jag för länge sedan samtalade med om detta egendomliga - skulle Lars Gustafsson kunnat säga - psykiska fenomen. 

En psykodynamiskt inriktad terapeut hursomhelst - en av de ”seriösa” som jag brukar säga om terapeuter med denna teoretiska inriktning. Humanister i en genuin mening. Inga inkapslare eller nedsövare av medmänniskor. Terapi som en befrielsehandling. 

Samma terapeut menade att man ända sedan barndomen kan bära på en depression som först i vuxen ålder, det kan inträffa långt fram i livet, bryter ut. Och man förstår alls inte varför det sker. 

Man liksom överrumplas, tas på sängen av ett mörker som riskerar bli förlamande utan att man förstår varför det händer. Och vad det är som plötsligt förmörkar ens liv. 

Kanske kan detta förhållande ligga bakom att man maskerar? Det skulle kunna finnas en koppling? Man håller leende masken, men bakom samma mask hotar kaos och sammanbrott? Kanske förklarar det alla människor med stelnade, krampaktiga leenden. 

Det finns människor som ”gått i terapi” som det heter. Men som frustrerade avbrutit. ”Det händer ju ingenting.” Tiden bara går. Session efter session. Och de retar sig på terapeuten - projicerar skulle denne säga - som bara sitter där och knappt säger någonting.

En quick fix  är vad man är ute efter. Förståeligt men inte att rekommendera. Kanske det förklarar att beteendefokuserande terapier, typ den populära KBT, är så efterfrågade. Man ”får hjälp”. Man tilldelas ett ”körschema”. 

Man behöver inte plågas och få för sig att man väntar - utan att man riktigt vet vad man väntar på. 

I Durban, under en av många vistelser, såg vi tv-serien In Treatment ocb blev från första stund väldigt förtjusta. Den tycktes mycket verklighetstrogen, kändes ”dokumentär”. 

Iscensättande komplexa, mellanmänskliga sammanhang - det dominerande perspektivet relationistiskt. Allt sker mellan människor. Serien borde användas i utbildningssammanhang. 

I den förekommer hjälpsökande, förtvivlade människor som blir förargade på Paul, som terapeuten heter, och försöker provocera honom att bli mindre lyssnande och mer intervenerande och dirigerande. De vill ha valuta för sina pengar. Kräver "resultat".

Han överlämnar, det är terapins essens, till individen att själv ta ansvar för sitt liv och, om än mödosamt och plågsamt, börja erövra självinsikt. Pauls tålamod är den professionelles. 

Hans hantering av överföring och motöverföring som det heter på terapispråket. Känslor den hjälpsökande försöker få honom att härbärgera. Känslor han å andra sidan riskerar "skickar tillbaka". 

Paul är mycket skicklig. Men tvivlar ofta på sin förmåga. Söker upp sin mentor och handledare. Även Paul behöver ett öra. Som alla seriösa terapeuter.

Kanske var det den leende depressionen som präglade flera av hans patienter. Och de var fullkomligt villrådiga.

Det är synd om människorna, visste redan Strindberg. Och mest dem som i mörker vandra.