Bisarrt och dråpligt om hur det blev efter DDR

I de tyska tidningarna har det under våren handlat mycket om samhällsutvecklingen efter die Wende, eller die Anschluss som historiskt bevandrade skeptiker säger, med anledning av att trettio år hunnit gå. En mörk bild framtonar. 

Markanta inkomstskillnader består mellan öst och väst. Inre murar resta efter att den yttre hackats ned. Uppdelning i ossisar och wessisar. Känslan hos de förra att de inte är lika mycket värda. 

Mindervärdeskänslor och avund. Besvikna östmänniskor över att det inte blev som man drömde om och den pompöse Kohl storstilat lovade under festyran. Det är som om kanslern drog dem vid näsan. Frihet men samtidigt misär efter realsocialismens kollaps.

Överlag utmärkta, belysande och icke-tendentiösa reportage i de aviser jag konsulterat. God journalistik. 

Men inte överträffas den hårresande påhittiga Arthurs Gesetz - på engelska Arthur’s Law - på HBO! En streamad serie om en femtioårig man i ett grått, urtrist östra Tyskland. En liten gudsförgäten håla vid namn Klein Bidderbach. Folktomma, insomnade gator.  

Arthurs framtidsutsikter dystra med slagsida mot det hopplösa. Arthur saknar alternativ. 

Hustrun, tillika hemmafru, driver honom till att på jobbet såga av sig högra handen för att de skall kunna kvittera ut en fet summa försäkringspengar. Och ha försörjningen kirrad. Enda vägen ur det kompakta eländet. Intalar hon honom. Den hunsade, villrådige maken. 

Problemet är bara att en övervakningskamera fångar tilltaget och det blir inga pengar. Rakt ut i arbetslöshet för Arthur. Utan möjlighet att fixa ett riktigt jobb. Han saknar kvalifikationer. 

Inte "anställningsbar" på en nyliberal arbetsmarknad där obeveklig konkurrens härskar. Nå, till sist ett okvalificerat jobb på en grisfarm till halva minimilönen. 

Efter att nekats hyresbidrag av en snorkig tjänsteman, med hänvisning till en krånglig paragraf, tröstar sig Arthur med en hora som betjänar sina kunder på övervåningen till en sjaskig sylta. 

När han inte kan betala det hon begär uppsöks han av hennes hallick, tillika hennes plastpappa, som han i nödvärn i samarbete med hustrun och en svägerska, till råga på allt polischef och tvillingsyster med Arthurs maka, dräper. 

Sedan vidtar ett skruvat, galet och bisarrt händelseförlopp som med allt högre hastighet trappas upp. Hisnande turer som bara blir värre och värre. Eller bättre och bättre, om man så vill. Lik som skall gömmas. Giftspindlar. Albaner i kriminella narkotikaligor. 

Det journalistik och statistik inte förmår gestalta och färgsätta, det klarar konsten. Denna skruvade, absurda och oförutsägbara historia ger oss, med mina ögon, det som blev efter DDR. Ingen munter historia. 

Ingenting kunde DDR-medborgarna ta med sig in i "återföreningen". Om de inte aktivt  ägnar sig åt lagvidrigheter, uppträder de hjälplöst och tafatt, till synes berövade allt. 

Oföretagsamma och inte rustade för något annat än det inrutade, skenbart trygga livet under statens järnparaply i det totalitära DDR. 

Inte undra på att AfD och nynazistiska rörelser vädrar morgonluft. Stukade och svikna, som de uppfattar sig, människor attraheras av de bruna. Och söker syndabockar. Inte för inte växer antisemitism och judehat ånyo på tysk mark. Det tar sig allt våldsammare uttryck. 

Spontant tänker jag: wessisarna ger blanka fan i sina landsmän i öst. De får klara sig bäst de kan. Nu när de kritiserade övergångstransfereringarna - "östpengarna" - upphört efter vad jag vet. Öster om Berlin sjuder det farligt i Tyskland. Vi har varit med om det förr. Historien ekar.