Var går gränsen för vår förlåtelse?

Underbaraste junidag i lördags under blå, molnfri himmel. Lördag - därmed fritt fram för sockerintag. Annars är jag ganska bra på att hålla igen, om jag får säga det själv. Efter alarmerande glukosvärde en gång i tiden.

Blev rädd drabbas av sockersjuka med effekter på synen, satte på momangen ut allt godis, allt som förgyller tillvaron. Men sedan blev det bara för trökigt. Började tumma på de självpålagda restriktionerna.

Framför mig prunkade i lördags en hembakad sockerkaka som förföriskt anropade mig. Det vattnades i mungiporna.

Nå, under den mentalt plågsamma pandemin, en mardröm som tycks sakna slutdatum, syndar jag. Tröstäter. Fullt medveten om att jag är en riktig sockerråtta. Omåttlig när jag väl sätter i gång. 

Funderade på att packa matsäck och bege oss, men kom dock aldrig i väg, till Christopher Polhems Stjärnsund i Dalarna, cirka sju mils bilresa från Gefle. Efter många års uppehåll. Det har känts direkt olustigt att svänga in på den skogsväg som leder till Stjärnsund och där Engla mötte sin mördare Anders Eklund.

Det är som om han stal Stjärnsund ifrån oss. Tidigare en favorit bland utflyktsmål. Nu går det inte att ens att säga "Stjärnsund" utan att sinnet förmörkas av den svårförklarliga ondskans fasansfulla bilder.

Vi har inte velat åka dit. Men nu har vi bestämt att Stjärnsund skall tas tillbaka, förbannelsen brytas. Olusten inte borta. Tvärtom. De blodiga skuggorna viker inte undan från den tidigare idylliska, typiskt svenska, skogsvägen. 

Det lilla jag sett av denne Eklund har fyllt mig med största obehag. En blekfet, loj och frånstötande figur som verkar vara bakom flötet. Hörde honom, denne uppenbart störda personlighet, i ett förhör säga om Engla:

- Hon var inte snäll med mig.

Och denne man kunde röra sig fritt bland oss andra utan att någon reagerade. Social kontroll? Inte längre i normlöshetens Sverige. De som borde hållas under strikt övervakning går fria.

I fängelset har Eklund hamnat i bråk med andra interner. Misshandlats. Men inte på grund av Engla. Han har ju suttit på specialanstalt med sina likar. Tydligen har han retat upp medfångarna blott genom sitt påfrestande sätt att vara. Och fått ordentligt på käften.

Tillerkänts skadestånd. Berövades honom. Pengarna gick i stället till Brottsofferfonden. Han besvärade sig. Krävde pengarna. Gnällde ömkligt.

Englas mor motsätter sig att han skall kunna beviljas permission. Jag förstår henne mer än väl. Föreställ dig själv! Frestande, primitivt och utan vidare reflektion helt enkelt tycka: lås in honom och släng bort nycklarna.

Rehabilitering? Återanpassning? Andra chans? Förlåtas?

Var går gränsen för vår förlåtelse?

Kan vi förlåta Akilov? (Stina Oscarson drömde om att en gång se honom stå i kassan på Konsum efter avtjänat straff.) Josef Fritzl?

Inte vet jag om vi lyckas ta tillbaka det betagande Stjärnsund. Det kan aldrig bli som förut. Innan Eklund dök upp där på skogsvägen.

Monstret i människohamn. Eller hur förhålla sig till Eklund? På vilket annat sätt? Finns det något sådant överhuvudtaget?