Handlar det "bara" om genus?

Det blev många år för mig inom högskolevärlden. Med en yrvaken, nästan förskräckt, start i Upsala hösten 1968. Rakt in i studentrevoltens omtumlande men uppfriskande föreläsningssalar. 

Klart att det kom att prägla mig och min syn på hur det bör vara på ett universitet.

Hade jag anlänt redan på femtiotalet till lärdomens stad och dess litterära sällskap, högstämd diktuppläsning till vita dukar och stearinljus, det fina universitetet, hade förstås min bild blivit en annan. Universitetet före massuniversitet och Vietnamkrig. 

En sluten värld bestående av skönandar.

Att många år senare inbjudas som gästprofessor till Freie Universität Berlin, ett av studentrevoltens verkliga flaggskepp, förstärkte bara denna min syn. Att få vistas i de lokaler där revolten fortfarande envist dröjde sig kvar i väggarna. 

Och fortsätter än i dag prägla universitetskulturen i frihetlig riktning. Det är bara att läsa på anslagstavlor och kasta ett getöga på alla affischer runt om på campus där det inbjuds till diverse spännande workshops. Det känns ofta som om det fortfarande är radikalt sextiotal. 

Mycket tilltalande för ett nostalgisk gammal rabulist. Det är rätt att göra uppror!

Klart det på vissa anslagstavlor även hänger nedsmutsande näringslivspropaganda från Siemens och andra, och fördummande meddelanden typ ”Så här skriver du din cv”. Men inte särskilt framträdande, snarare undanskymt. Inte en chans på FU!

De rapporter jag delgives inifrån den svenska högskolevärlden från före detta kolleger, jag är ju numera utstämplad, fyller mig närmast med fasa. Liksom från studenter som hört talas om mig och i förtvivlan och maktlöshet vänder sig till mig för moraliskt stöd och ett öra. 

Trots att jag sedan länge är bortkopplad. Men de anropande har fångats av något jag skrivit i offentligheten om högskolan. För flera år sedan. När jag forfarande iddes. 

De, inte är de många, vantrivs i den kvävande, repressiva atmosfär som blivit med värdegrundstänkandet och som till och med knackar på kursplanernas dörr. Studenterna i gemen kräver safe spaces och trigger warnings. Som vore uni ett föris. 

Föreläsaren måste ”varna” innan kontroversiella - vad nu det är, här gäller det se upp inom ramen för kränkningsdiskursen - saker uttalas. Kritiskt tänkande? Akademisk frihet? Argumentens makt? Glöm det. En indoktrinerande, rättning i ledet-anstalt. 

Jag läser en kritisk recension av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhams nuytgivna Genusdoktrinen. (https://www.expressen.se/kultur/bocker/pagar-det-en-feministisk-revolution-pa-hogskolan/) Arpi är oförtröttlig i sitt skärskådande av en högskolevärld i förfall. Det vet vi som följer honom i SvD.

En politiserad och ideologiserad högskola. Medlöperiets tigande medarbetare. Instämmer dock i recensionens huvudkritik. Problemet är mycket större och äldre än genusdoktriner (lägg till det förfärliga ordet "jämställdhetsintegration"). Dessvärre.

PS. Belysande anekdot: en kursplaneskrivare insåg att chäfen, med makt att sätta personlig lön, och som  efterlyste mer av kvinnor på litteraturlistan, trodde att George Sand var en man. God natt!