Skriftställaren plågas av en neurotisk läggning. Fastnar ofta i ofrihetsskapande, tvångsmässiga beteenden. Han försöker faktiskt att dämpa dessa - helt eliminera dem, det har han givit upp hoppet om - mer eller mindre framgångsrikt.
Släckte jag verkligen ljuset - som jag alltid har tänt på ett bord invid mig när jag sitter och skriver? Borde jag inte gå tillbaka och kontrollera det - för säkerhets skull? Tänk om hela huset brinner upp? Försöker jag låta bli, störs allvarligt den promenad jag begivit mig ut på.
Jag och armbandsuret - länge Certina efter konfirmationen - har ett kroniskt, komplicerat förhållande. Jag har jagats av en manisk tendens att gång på gång se efter hur mycket klockan är.
Har prövat med att stoppa ned uret i byxfickan. Besvärligt plocka fram det varje gång.
Prövat med att fästa det i bältet, under kavaj och skjorta med slips. Besvärligt lirka fram när jag ännu en gång känt att det är hög tid (!) ta reda på hur mycket klockan är.
Jag fick för mig att skaffa mig ett sådant där gammaldags fickur med kedja, stoppade det i bröstfickan, trodde saken var biff. Inte blev något bättre av det. Bara krångligare.
Jag påminner mig om den skotske "antipsykiatrikern" Ronald Laing. Starkt kritisk mot den traditionella, medicinskt inriktade, antihumana psykiatrin. Jag läste honom första gången i slutet på 60-talet. När det blossade upp en livlig debatt om psykiatrins roll i samhället.
Filmen Misshandlingen (1969), i regi av Lars Lennart Forsberg, om en tvångsintagning av en samhällskritisk person på mentalsjukhus väckte stor diskussion. Gökboet, i regi av Milos Forman, efter boken One Flew Over the Coocku´s Nest av Ken Kesey, hade premiär 1975.
Om mentalpatienter - Jack Nicholson gjorde sin utan tvekan bästa roll i karriären, om vi bortser från hans formidabla insats i About Schmidt (2002) - som brutalt vingklipps genom lobotomering.
Dessa KBT- och bokstavsdiagnostiserandets dagar lyser den nödvändiga, kritiska debatten med sin frånvaro om vad som egentligen föregår med "behandlade" barn och vuxna. Skrämmande nog används elchocker fortfarande.
En "metod" som har sitt ursprung i Chicagos slakterier. Grisar skulle avlivas med elektricitet, de överlevde, sinnesförändrade. Voilà!
Konstnären Anna Odell gjorde ett tappert försök att väcka liv i den avsomnade debatten genom en utåtriktad aktion som klart irriterade de biokemiskt skolade vitrockade - med ett förhärskande problemformuleringsprivilegium de inte önskar ifrågasatt.
Laing ägnade sig med klokhet och empati åt patienter med diagnosen schizofreni. Tålmodigt, lyssnande, förstående - utan att bortförklara upplevelser och biografi. Dessutom var hans perspektiv relationistiskt. Individen ingår alltid i ett socialt sammanhang.
Kanske detta som är problemet och inte den enskilda individen? Den senare härbärgerar problem som inte är individuella agerar syndabock. Död åt familjen! uppmanade, i linje med detta, Laings kollega David Cooper.
Den insiktsfulle Laing hävdade att bakom det beteende som kan tyckas omgivningen helt obegripligt och "konstigt" finns alltid en betydelse gömd. Vi har alltid starka skäl att bete oss som vi gör, vi är subjektivt rationella.
Vårt beteende är meningsfullt. Det gäller för terapeuten att tillsammans med patienten (klienten eller analysanden) vaska fram meningen. Det är tidskrävande, men vilket är alternativet? En quick fix som är övergående?
Nå, vad med Skriftställaren och hans klocka? Varför tvångsmässighet, vad ligger bakom? Skriftställaren fruktar tiden som flyr. Han vill vara rädd om den. Värna sin livsdag. Men det verkar som om tiden gäckande bara går fortare om han försöker att hålla ett öga på den.
Helt lägga bort klockan? Jag har försökt.
PS. Vill gärna tillägga att mitt nuvarande armbandsur, en guldrova som tack för (alltför) många år av "nit och redlighet i rikets tjänst" inte lätt avläses. "Diskret" urtavla, ingen nattbelysning. Att dinkan saktar sig en annan fråga att hantera för en neurotiker. En neuros i taget!
Bild: SF Anytime
