Om någon skulle få för sig att spörja mig varför jag dessa, det förskräckliga pandemi-årets sista dagar ägnar mig åt omläsning av Olof Lagercrantz bok om Marcel Proust, Att läsa Proust (1992), skulle jag överfallas av svårighet att svara på det.
Det var ju inte kul första gången. Redovisande, jag skulle nästan säga refererande framställning, utan sting. Kanske min masochistiska läggning som söker sig ett uttryck. Världslitteraturens hav är ju outtömligt, så varför plåga sig med omläsning av dylikt?
Jag har läst Proust, På spaning efter den tid som flytt, för länge sen. Mest kanske för att skulle kunna skryta med att ha gjort det. ("Mäh, har du inte läst Proust, vad är du för en?!") Sådan var jag en gång i tiden, bruksunge med bildningskomplex, innan jag blev förståndigare.
Segt, så minns jag umgänget med Prousts tjocka roman, med risk för att reta Horace och de kulturfina. Kanske borde jag ge mig på honom igen, tillåta fransosen en andra chans? Nja. "Livet är för kort för fransk film", sa man förr. Likaså Proust.
Den där beryktade madeleinekakan (doppad i lindblomste) känner många till. Även om man inte läst Proust. Hör de "Proust", genast plockas kakan nästan reflexmässigt fram.
Nå, mer generellt, om vi tar ett steg till? Sinnliga minnen förknippade med smak och lukt, vad med deras betydelse i våra korta liv? När man inte kan värja sig, de är direkta, särskilt den senare.
Jag kan stå länge i fönstret och kika på hundar som läser sin verklighet med nosen. Omsorgsfullt går jyckarna tillväga. Även om det rycks i ett koppel från någon stressad varelse som förlorat sin sinnliga närvaro i världen.
I många år var min far efter sin död osynlig och borta för mig. Jag släppte honom, åtminstone på en medveten nivå. Men så plötsligt, en sommar i en hyrd bostad i den lilla byn Jerup, väster om Frederikshavn i Nordjylland.
Det öppnande ögonblicket, helt utan varsel. Som att öppna en fram till dess väl igenbommad dörr och kliva in i ett rum där min far slagit sig ned, postumt väntande på sin son att porträttera honom.
En lukt från toaletten (kan låta lite otäckt, men jag måste vara sanningsenlig) nyckeln, min far trädde genom denna fram och jag började skriva en bok om honom.
Varje dag när jag kom hem från skolan, vi bodde på Barrsätragatan i Sandviken: doften av hembakta smörhönor i trappuppgången. Vår diminutiva lägenhet högst upp i det gulrappade tvåvåningshuset, dusch i källaren och tid måste bokas.
Handen på hjärtat, Skriftställaren, var det verkligen varje dag? Jodå, i minnet som ju inte är någon pätimeter. Jag myntade som knatte uttrycket gemytlig stund för när min mor och jag slog oss ned vid köksbordet med hennes smörhönor, till det kaffe och sockerdricka.
En fridfull paus mitt i all strävsamhet som utmärkte Bruket i skuggan av Verket. Och nu, varje gång det doftar hembakt, är det doften av barndom och trygghet.
Plötsligt minns jag en läkarstuderande jag kände i Uppsala. Han berättade att han haft Sven Stolpe som lärare i svenska på gymnasiet i Mjölby. Stolpe startade terminen med att resolut slänga ut kurslitteraturen genom fönstret, totalt värdelös enligt den eldfängde.
Undervisningen i svenska bestod av levandegörande anekdoter om kända författare som Stolpe, älskad av eleverna, drog. En av dem handlade om Verner von Heidenstam. Varje morgon bakades vetelängd som Heidenstam aldrig smakade.
Han behövde känna doften av nybakad längd för att kunna skriva.
Bild: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar