Weihnachtsabend i Malmö

Jag minns en julafton för ganska många år sedan på det nedgångna och ruffiga, ändå trivsamma hotell i Östberlin som jag frekventerade med stamgästrabatt. 

Beläget snett mitt emot det ockuperade ruinpalatset Tacheles, ett varuhus som bombades av de allierade under andra världskriget. Ockupanterna höll länge myndigheter och polis stången, men kastade till slut in handduken. 

Marscherade fredligt ut, sorgligt nog var den kreativa, anarkistiska anda som Tacheles rymt och förkroppsligat med ens som bortblåst.

Ockupationer sker fortfarande i Östberlin, dock allt mer sällsynt. Samtidigt som Berlins hyror och huspriser skjutit i höjden, profiterande spekulanter blottat sina vässade hajtänder. 

Det "billiga" Berlin - emigranternas Berlin sade man förr - som lockade konstnärer och författare att söka sig till staden för att verka och inspireras där tillhör oåterkalleligt det förflutna. 

Ingen har bättre än David Bowie fångat det Berlin som var, det gör direkt ont i hjärterötterna att lyssna. (david bowie - where are we now (official music video) Och jag vet: man föds inte till Berlinare, man blir det. Bowie - och många, många andra - har också vetat det. 

Ett par stenkast bort från hotellet det alltmer förfallna hus där Wolf Biermann hade sin bostad, fram till att han låstes ut från DDR av de stalinistiska politrukerna. 

Bakom huset vilar Heiner Müller, Marcuse, Bahro, Brecht, Fritz Teufel, Bohley och andra mer eller mindre obstinata varelser under sin vandring ovan jord. Jag besöker deras gravar vid varje Berlinvistelse. Keps av, står en stund vid var och en, i respekt och tacksamhet. 

Jag var den där julen ende gäst på Märkischer Hof. På julaftonens eftermiddag, i SVT hade Kalle och hans vänner tonat ut, började det långsamt mörkna i kvarteret, en förnimmelse av det ljusfattiga, panka DDR. 

Alla ljud tystnade - som på en given signal. Det kändes som om jag var den sista människan, kvarlämnad och bortglömd.

Julafton i Malmö på ensam kaluv. Morgonpromenad under yrsnö, stannar till på mitt favoritkafé Nybergs, kaffe med vaniljbulle och pepparkaka, många gäster i lokalen, jag njuter av att höra skånskan, en man underhåller sin bordskamrat med en amatörfilosofisk utläggning. 

Därefter till det trevliga hotellrummet som ligger utanför Mayfairs huvudbyggnad, ingång från bakgården. Jag, med min livliga fantasi, föreställer mig att det är kvarteret Korpen jag flyttat in i. Snart ropar Emy Storm att det är middag. En smålummig Keve lufsar in, tätt följd av Tommy.

Från och till har jag, trött på mina offentliggjorda texter, umgåtts med tanken att sluta blogga. Men så hör någon vänlig själ av sig med uppmuntrande ord. Därtill knuffas jag på av kommentarer och tummar upp från er som regelbundet läser mig. Och jag fortsätter.

Hur kunde jag låta bli? Skrivandet ett måste, besitter existentiell betydelse, även om det låter högdraget. Jag skriver, alltså lever jag. Orden förklarar, förlöser och befriar, har mig i sitt grepp, jag är därvidlag maktlös.

God Jul, förresten!

Bild: region.schwabach.de