Det vet du väl att det inte finns några spöken!

De gamla och kloka må le, fallera

Vi äro ej förståndiga som de, fallera

(Olof Thunman)

Från de förment fullvuxna och kloka medresenärerna i tillvarons villervalla kan man få höra, och det har jag, ofta full av spontana uppslag och vilda hugskott, också fått åtskilliga gånger ska gudarna veta: - Du måste förstå att det inte går! 

Eller, ännu starkare, med en förmanande, beskäftig röst som kan få huden att knottra sig på mig: TILL OCH MED DU måste förstå att det inte går!

Genom livet har jag tvingats stå som adressat för nedkylande, energiutsläckande förnumstigheter från disciplinerade och normaliserade varelser som "vuxit upp" och "mognat". Existentiella raukar, döda själar, fyrkantiga tråkmånsar.

Man måste vara realistisk! Tvärtom, skanderade studenterna i den röda och sköna maj 1968: Fantasin till makten! Gör det omöjliga! De visste: Under asfalten ligger stranden!

Psykoanalysens, efter Doktor Sigmund Freund aus Wien, begreppspar realitetsprincipen kontra lustprincipen aktualiseras plötsligt för mig när jag, med största förtjusning, ännu en gång i SVT sitter som klistrad vid julkalendern från 1982 med Albert och Herbert. 

När pappa Albert skräms av vad han tror vara spökljud i huset i Haga, därtill levande benrangel och blodtörstande monster. Milda maränger vad skrothandlarn blir rädd! Så rädd att han skakar.

Han har förläst sig på skräckinjagande spökhistorier, jagar därefter upp sig för minsta lilla tecken på oknytt eller vad det nu är som invaderat huset. Ja, inte bara han. 

Även sonen, Hebbe lelle, hänger på, efter inledande försök att bete sig som en "vuxen" och tala fassan tillrätta.

Jag tänker: De båda äger fortfarande, framförallt pappa Albert, förmågan att föreställa sig något som de av realitetsprincipen förstelnade inte längre förmår. De lever. De förra skulle förmodligen muttra: Det vet du väl att det inte finns några spöken!

Tänker samma när jag lyssnar till Lindemans hiskeliga associationer, hans totalt oförutsägbara  tankeflykt. Om man skrattar gott åt och med Lindeman får man ett kvitto på att hos en bjuder lustprincipen realitetsprincipen kreativt motstånd. 

Man är inte inlåst i hur det skall, bör eller måste vara. I den förhandenvarande verklighetens gråtunga ridå öppnar sig glipor and that’s how the light comes in, eller hur nu Leonard Cohen beskrev det i en av sina sånger.

Den som skrattar åt Lindeman av något annat skäl begriper jag mig inte på. Tack och lov.

Bild: sverigesradio.se