1961 gick Breakfast at Tiffany´s upp på filmdukarna. Regisserad av Blake Edwards, som även gjorde Pink Panther-filmerna. Den förstnämnda med Audrey Hepburn i huvudrollen. Vacker som den skiraste vårdag. Len som en barnrumpa i hyn, faktiskt min mammas uttryck.
I varje scen pigg och fräsch som en nyponros, som vore hon nyss uppstigen ur ett bad med getmjölk. Även när hon spelar pirum och odräglig.
Jag såg filmen första gången redan på 60-talet. På en av lilla Sandvikens fyra (!) biografer, med namn som Saga, Grand, Rex och Roxy. Var den barntillåten? I annat fall måste jag ha tagit mig in ändå.
Kanske i sällskap med pappa som jag gick på bio tillsammans med högst ett par gånger.
Någon frukost avåts aldrig på det urflotta Tiffany på 5th Avenue i New York. Inte vad jag kunde notera i alla fall. Filmens titel har förbryllat en och annan.
Filmen bygger på Truman Capotes bok som med tiden blev en bästsäljare. (Jag har glömt hur Tiffany tackade honom för marknadsföringsinsatsen, men inbillar mig att det var inga dåliga grejer från deras sida.) Inte kände jag till författaren när jag såg den.
Hans ruskiga In Cold Blood, där han beskylldes för hämningslöshet och cyniskt utlämnande av personer, hade ännu inte sett dagens ljus.
Det var nog något genomgående utmärkande för Capote: hämningslösheten. Lägg till ett mindervärdeskomplex, han försökte kompensera genom att vara grandios. Och han präglades het revanschlusta ända sedan barndomen, visa dom jävlarna att du kan.
Och skriva kunde han. Hans paradgren förutom social skicklighet och duperingsförmåga.
Denne Capote, minst lika stor kändis som Andy Warhol, som rörde sig bland de dryga New York-snobbarna, fruktad av alla för sin vassa tungas skull. En skvallerbytta som fiskade reda på allt om alla, och utnyttjade det.
Och på väg att skriva det gränslösa avslöjandet av dessa uppblåsta plastfigurer i sina materiellt dominerade skenliv, men döden hann före. Spriten räckte den senare en hand.
När jag ser om filmen häromaftonen på C More blir den mindre underhållande och lättsam än jag minns den (vaga minnesbilder), mörkare och pekande in mot Capote. Huvudpersonen, till synes charmigt disträ och bohemisk, söker efter vem hon är, kanske snarare vill vara.
Glittrande, men föga lycklig. Otålig och rastlös. Oberoende av tid på dygnet.
Karlar med pomadablänkande barr förbrukas på löpande band. Blott och bart redskap i hennes livsprojekt, inte på långa vägar medvetandegjort. Även om hon är klipsk och rapp. Överlägsen alla andra.
Som jag förstår Capote bedrev han en livslång kamp för att få vara den han ville vara, bortom alla fördomar och förväntningar. Det var en frihetskamp han förde, inte lätt att upptäcka bortom kaos och oräkneliga dry martinis.
En individuell kamp till gagn för alla avvikande och outsiders. Hur motbjudande och frånstötande de än kunde tyckas vara.
Och det är denna, livsförkortande (Capote blev bara sextio år) kamp filmen egentligen handlar om. Åskådaren riskerar att bländas och fastna på ytan, tjusas av de rikas elegans och nonchalans.
I Hepburns huvudperson, med originella hattar som torde gått till historien, gömmer sig Capote, förklädnadernas mästare.
Ett par figurer i filmen, en av dem Mickey Rooney (utstyrd till kines, hade varit helt omöjligt idag), är kortvuxna och fula - motsatsen till karismatiska. Som Capote själv.
Katten i filmen, som aldrig får något namn, är tillgiven men vassa klor och piskande svans inte långt borta. En fri varelse som inte låter sig dompteras, behåller sitt handlingsutrymme. Klart man tänker Capote i djurets gestalt.
Hans samtidigt smickrande och föraktfulla agerande bland snobbarna. En otäck, olycklig man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar