Minnen från Mejselns tid

Min mammas socialdemokrati är död. Det är något jag, nästan med en dåres envishet, slagit fast många gånger. Att den skulle kunna återuppväckas, något som Suhonen (i August Palm-skägg på fotot) och andra "reformister" hyser förhoppning om genom drömmen om en "vänstervridning" håller jag för uteslutet. 

Vi har att leva med den version av S som är dagens. Något modifierad i bästa fall. För att behålla regeringsmakten. Turerna runt statsministeromröstningen vittnar om detta.

Det finns ingen annan socialdemokrati. Bland de tidigare socialdemokratiskt röstande som söker sig till SD kanske hoppet närs om att de är dagens S. SD spelar också på detta. 

Dödsorsaken kan man ha olika uppfattning om. Frågar vi Kommunisterna, tidigare r:arna, i Göteborg är det väl ledarnas svek - "pampväldet" - som skulle hävdas. 

Ingen ny förklaring, utan kan ledas tillbaka till Ilja Wechselmann och andra arbetarrörelseforskare som drev tesen att längtan efter det goda livet förklarar arbetarrörelsens ledare och deras anpassliga handlande för att komma in i värmen. 

De smörjer kråset vid köttgrytorna, så att säga. Och det har fjärmat dem från den vanlige socialdemokraten. Och stanna vid samma grytor vill de, förstås. Inget att moralisera över.

Jan Lindhagen och Macke Nilssons bok Hotet mot arbetarrörelsen (1970), föll mig omedelbart på läppen när jag läste den första gången för femtio år sedan. Genom sitt anförande att det är samhällsförändringen i efterkrigssverige som utgjort ett verkligt hot mot rörelsens idéer. 

En strukturell förklaringsmodell, skulle vi väl säga idag. Glöm svekfulla, makthungriga ledare. Försök istället att tänka sociologiskt. Vilket i och för sig inte legitimerar samma lednings sentida agerande vad gäller LAS, den offentliga sektorns privatisering och andra nyckelfrågor.

Socialdemokratin är det klassiska brukssamhällets barn, med en stor arbetsgivare dominerande på en mindre ort. Det genererade homogenitet och konformism. I Sandviken, där jag växte upp bland metallarbetare, var det otänkbart att vara något annat än socialdemokrat. 

Blott någon enstaka stack ut genom att vara kommunist. Och fick det svårt. Icke minst under 50-talet när LO jagade kommunister på arbetsplatserna. 

Vardagen var socialdemokratiskt impregnerad, från vaggan till graven. Man var fackligt ansluten, handlade i Konsum, många var med i SSU, försäkrad i Folksam, begravdes av Fonus. Det var bara så, självklarhetens hegemoni rådde. 

Kraft bodde i kollektivet, i den självförvaltningens skola man gick i som fackligt aktiv. Liksom boendet hos HSB tränade en i självförvaltning, jag växte upp i en tvårummare i bostadsrättsföreningen Mejseln. Skolor i socialism, talade Marx och Engels om. Liksom pionjären Axel Danielsson.

Men så träder in på scenen arbetarrörelsens värsta fiende: den kapitalistiskt genomsyrade samhällsutvecklingen. Vardagens avpolitisering, med Lindhagen och Nilssons begrepp, sker. Jag minns hur det pratades bland de mina om hur man "fick det bättre". Fattigdomen reformerades bort.

På egen hand kunde man förbättra sin tillvaro. Köpa bil, resa på semester, kosta på sig saker som aldrig tidigare. Lägg till en ökad social och ekonomisk trygghet genom olika reformer. Den viktigaste pensionsreformen 1957. 

Socialdemokratin, som aktivt verkade för det radikala avskedet till fattigsverige och förnedring, blev därmed ironiskt nog samtidigt sin egen dödgrävare. 

Utan att S kunde kontrollera vad som släppts löst. Revolutionen äter sina barn, brukar man säga. Socialdemokratins obestridliga framgångar åt sin egen skapare. 

Inte svårt att identifiera dragen i den mot socialdemokratin fientliga samhällsutvecklingen; atomisering och medelklassifiering, var och en sin egen lyckas smed. Den förborgerligade, samtidigt krympande arbetarklassen "behöver" inte längre socialdemokratin. 

Det som var otänkbart för en arbetare i Sandviken, rösta på moderaterna, är det inte längre. Det beror inte på att densamma blivit "höger". 

Och underklassen - numera etnifierad. Utlämnad till en anställningsotrygghetens arbetsmarknad. 

Man kan byta ut ledarna, kasta ut en sådan som särlingen Juholt som partieliten provocerande verkade knyta an till de idémässiga rötterna och pionjärerna, men man kan inte byta verklighet. 

Att idag köpa en lägenhet i Mejseln kostar summor som mina föräldrar knappast skulle haft råd med. Det berättar om den samhällsutveckling som Lindhagen och Nilsson för ett halvt sekel sedan var insiktsfulla om. 

En utveckling som S kanske inte "såg komma", för att citera en avgående partiordförande. 

Bild: affarsvarlden.se