Mot slutet av sitt liv blev min pappa, som åtminstone på ytan var en maskulin tuffing med ett ansikte påminnande om Humphrey Bogarts och aldrig tillstod någon svaghet eller vacklan, alltmer gråtmild. Jag använder medvetet det ordet.
"Blödig" låter i mina öron bara nedsättande, svaghetsindikerande och stigmatiserande.
Kanske var det kopplat till hans akuta insjuknande samma år jag skulle fylla arton. Diagnosen leukemi förblir jag osäker på den när den väl sattes. Men fyra år efter insjuknandet var pappa död, sextioåtta år fyllda. Nedbruten och försvagad.
En skugga av sitt forna, kraftfulla jag. Skrämmande att bevittna förvandlingen. Inte samma pappa längre.
Mannen som kunde hugga i, och alltid strävade efter att göra rätt för sig. Ställde hårda krav på andra. En medarbetare till honom klagade på hur sträng han var som arbetsledare - framfördes dock inte till pappa, utan till hans son. Den klagande ordentligt pirum vid tillfället.
Men hårdast kraven pappa riktade mot sig själv. Och den klagande var en lat fan. Dessutom feg som tisslade och tasslade inför mig, stursk först med brännvin i kroppen. Och när pappa inte hörde.
Han fick tårar i ögonen varje gång vi i tamburen sade hej till varandra, när jag skulle åka tillbaka till Upsala och studierna. De senare pratade vi aldrig om. Men han stödde till hundra procent att jag inte gick ned i Verket i hans fotspår.
Det fick räcka med ett par somrar i det taggtrådsomgärdade helvetet. Fabriken urholkar själen, för att travestera Fassbinder. Stjäl dyrbar livstid.
- "När kommer du hem nästa gång?" Alltid pappas avskedsreplik. Med tunn stämma.
Jag har nuförtiden svårt uppleva starka känslor i tv-serier och på film. Tårarna börjar rinna. Eftersom förklaringsterroristen, ett barn avlat av alla år vid universitetet, går igång redan vid första tåren, måste jag med retorisk överskruvning fråga: - Är det ett ålderstecken? Eller vad?
Länge har jag tittat på naturprogram i tv, ett säkert ålderstecken menar de gamla och kloka. Även läst självbiografier, också ett säkert tecken enligt samma personer. Jag gråter så blicken grumlas när jag hör barn framföra julsånger, som i skrivande stund. Säkert tecken, det också?
Nå, förklaringsterroristen har jag mer än en gång försökt ge avsked på grått papper. Trött så in i baljan på honom och hans intellektualiserande. Påminner osökt om Horace Engdahl, den dryge som i dagarna kommit med en ny bok. Besserwisser, tror sig överlägsen alla andra.
Grinar han någon gång? Skulle han i så fall bekänna det, eller leker han upphöjd misantrop på sin feta pension från Akademien? Han som hatar att vara en engagerad författare, enligt egen utsago. Jollpetter, som vi från Sandviken säger.
Det sista man kunde ha sagt om min älskade pappa.
Bilden: Tårpil, Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar