Spring i benen

Om den skrivande före detta kollegan, som hade näsa för det populärvetenskapliga, någonsin begick den bok om fenomenet rastlöshet som hon surrade om, det vet jag inte. Men det skulle inte förvåna mig om hon kom till skott. 

Till professionen sociolog och ägnade sig företrädesvis åt det en annan sociolog, marxisten Göran Therborn, skulle fnyst åt som hip sociology. Allt utom makt- och klassanalys var, enligt honom, hip sociology. Inget en seriös sociolog bör förslösa energi och tankemöda på.

Min andra svärfar, den jag tyckte klart bäst om av samtliga tre och ofta förde givande politiska samtal med, menade att när gamla människor känner på sig att de snart skall gå bort, då blir de rastlösa som attan och måste omedelbart hitta på saker att göra. 

För att skingra en krypande ångest inför det korta livets oupphörliga slut.

Som att gå ut och dansa eller resa. Han syftade då närmast på den kvinna han för tillfället sällskapade med. Hon, som ständigt ville dra ut honom på diverse galej, gick också bort inte långt därefter. 

Svärfar visste vad han snackade om, han. En klok man. Numera återbördad till barndomens trakter och vilande i Indalsälvens omslutande vatten. Delande vågors frihet. 

Av Elof Luspa, en av ledarna för den stora gruvstrejken, lärde jag mig att alltid försöka tänka dialektiskt. Inte enkelspårigt. Varje tes eller uppfattning genererar sin motsats, sök därför denna. Håll tänkandet genom motsägelsefullhet levande - därmed dig själv. 

Om jag börjar att uppleva mig själv som en dystergök och sjunka in i en svart sinnesstämning där jag absolut inte vill vara, skall jag inte stanna kvar i och passiviseras av den. Utan föresätta mig: jag kräver mer av livet än så här. 

Dysterheten blir därigenom en bra startpunkt, något att vara glad för. Även om kan tyckas paradoxalt.

Jag har inga planer på att snart gå bort. Och jag längtar inte efter att gå ut och dansa, det har aldrig varit min kopp te. Inte med mina rejäla 46:or som plattade till fossingarna på en och annan dam i ungdomen. Men jag vill resa! Det rycker svårt i resenerven.

Jag följer dagligdags med hjälp av Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost utvecklingen i mitt älskade Berlin, där en fjärde våg med corona är på insegling. Någon resa dit inom en snar framtid dit är definitivt inte aktuell. 

I spåren av den fjärde vågen planeras allt strängare restriktioner, ett ord jag har börjat avsky. Nästan lika mycket som lockdown. 

Förr hette det om livliga barn att de har spring i benen. I dagsläget känner jag mig inte rastlös. Jag har spring i benen. 

Bild: posterlounge.se