Männen i Buchenwald

 

Fotot ovan är taget i Buchenwald, koncentrationslägret som uppfördes nära Goethes Weimar och var ett av de största i nazisternas lägerarkipelag, vid en appell. Jag vet inte när. Jag vet heller inte av vem. Jag blir sittande, jag har fastnat i det. Det fyller mig med olust. 

Jag söker förstå min reaktion, klä den i ord. 

Jag betraktar mannen i främsta raden som förefaller svag och vacklande, tar hjälp från nära stående för att hålla sig uppe. Så de andra fångarna som inte skyms av medfångar, deras ansiktsuttryck. Svårt att ta emot, vara mottagare, förhålla sig. 

Vad säger, ordlöst, dessa fångar i det ofrivilliga fotograferandets stund?

Kanske är alla på fotot döda. Jag upptas i så fall av döda. Sedan länge döda, nazismens offer. 

Jag har sett en annan bild som framkallade en likartad känsla som denna inför de uppställda männen. Det suddiga fotot från en dödsmarsch när lägren skulle utrymmas. 

Utmärglade fångar svepta i filtar noterar med tom blick fotografens närvaro. Jag vet inte vem han var, förmodligen en privatperson. Han tar fotot i smyg som jag förstår det, kanske från ett fönster. 

Ett ögonblicksfoto av utmattade, förbipasserande lägerfångar på en snöig väg någonstans i Tyskland. Nästan spöklikt, surrealistiskt. 

Absolut förbjudet att dokumentera detta åt eftervärlden. Nazisterna försökte att sopa undan förintelsespåren efter sig, därför dödsmarscherna. Röda Armén närmade sig Auschwitz.

Vad borde fotot ovan framkalla för känsla? Kan frågan ställas så? Jag hör min egen villrådighet, jag befinner mig vid frågandets gräns. Efter den bara tystnad. Med Wittgenstein: Om det vi inte kan tala, måste vi tiga. 

Släppa det? En bild säger mer än tusen ord, därför tystna? Men bleknar inte och försvinner bildens bakomliggande verklighet, liksom sammanhanget, om tystnad iakttages? Jag rekapitulerar för mig själv John Berger, vad han skrev om detta.

Så sorgligt insiktsfullt om hur våra minnen långsamt suddas ut. Likt gamla fotografier. 

Göran Palm begick en perspektivvända: världen ser dig. Den blickar tillbaka, förebrående. I detta fall: min blick äger inte fångarna, inte ens postumt. Jag varken kontrollerar eller begränsar dem genom att beskåda dem på detta foto som råkade hamna framför mig. 

Männen blickar tillbaka mot mig, olustframkallande. Trodde jag att jag kunde hålla distans? Titta bort och komma undan?

Rainer Werner Fassbinders film på temat rädsla urholkar själen (Angst essen Seele auf) har jag ofta refererat till. Men tänker numera om filmens dolda budskap: Det låter som om man kan välja bort rädslan, välja att vara modig och inte rädd. 

Man behöver inte låta rädslan urholka en. Men se då på männen i sina randiga kläder! Vad för slags valmöjlighet förelåg?

Jag ger upp.

Orden räcker inte till. 

Jag lägger bort bilden från Buchenwald.