Det påstås att sladdbarn hela tiden envist söker bekräftelse. Det skulle förklaras av att inom dem dröjer sig misstanken kvar att de kom till av slarv. De var icke önskade, råkade bara bli till "på sladden".
Vilket, även om det kan tyckas paradoxalt, inte behöver utesluta den omnipotenta känslan hos sladdbarn av att vara utvald. Man är kanske minstingen, kvalade sist in bland syskonen. Minstingen får därför gärna en särskild uppmärksamhet.
Denna dubbelhet, att vara oönskad men samtidigt utvald, är den utmärkande enbart för sladdbarn? Jag är ett sådant och har även testat teorin om dubbelhet på andra sladdbarn.
Min far, själv en i en norduppländsk syskonskara på tio barn, hade hunnit fylla fyrtiosex när jag anlände till jorden. Ofta infann sig känslan i tonåren av att det "hoppats över" en generation. Att pappa istället borde varit min farfar. (Hans egen far gick bort samma vecka jag föddes.)
Mina kompisar hade betydligt yngre farsor, det kunde jag inte undgå att notera. När pappa började med hörapparat, på den tiden en stor och klumpig manick och omöjlig att inte uppmärksamma, var det känsligt i mina tonårsögon att ta med kompisarna hem.
En ofta återkommande kluven fundering, möjligtvis också den utmärkande för oss sladdbarn: vad är genuint och vad är något annat? Terapeuterna talar om brist och kompensation. Det senare söker vi alla. Men utesluter det en genuin känsla?
Behöver det göra det? Vilka känslor är ursprungliga, och vilka är så att säga "härledda". Kanske en närmast omöjlig uppgift att reda ut det, skilja det ena från det andra.
När jag skrev om konstnärsparet Søren och Marie Krøyer, de delade ett olyckligt äktenskap med den av tungt svårmod ridne Søren (han intogs på sinnessjukhus med diagnosen "melankoli"), karakteriserade jag boken en svanesång om den kärlek som söker sig själv.
Kärleken som större än de två inblandade. Det är kärleken man älskar och söker. Det kärlekslösa livet är askans och tomhetens. Love is all you need, sjöng Lennon.
Vi lär oss tidigt i vår kultur att sådant som förälskelse finns. När så någon lämplig dyker upp, förälskar vi oss. Det låter cyniskt, åtminstone beräknande. Och det fråntar förälskelsen dess överrumplande förmåga.
Förälskelsen liknas ju ibland vid en psykos. Inget man väljer, man kastas in i tillståndet. Man går förlorad och är gränslös, tid och rum upphör att existera. En "revolutionär" fas, som en manlig kollega till mig en gång formulerade det. "Finns inget bättre i livet", tillade han.
"Men tyvärr övergående", inflikade jag, närmast besserwisseraktigt. "Då byter jag bara föremål", returnerade han, snabbare än en Waldner vid bordtennisbordet. Och dök också upp med olika kvinnor. Därmed ständigt förälskad.
Sladdbarnet funderar vidare.
Bild: gp.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar