Otippat?

"Otippat" har blivit ett slitet modeord i nästan var mans mun. För att beteckna något som bara händer, utan att man kunde förutse eller räkna med det. Jag tycker det är ett för svagt ord, samtidigt som mirakel eller under för starka för samma sak. 

Vilken nu saken är, man kanske måste börja där.

Ibland, kanske rentav ofta, tvivlar jag som den åldrade man jag numera är på mina egna sinnen och minnen. Hände verkligen det jag minns, eller är det något jag med min livliga fantasi hittat på eller snarare gjort bättre?  

Beaktande den estetiska teori jag tillämpar, enligt vilken det i varje situation föreligger ett handlingsunderskott: det kunde eller borde hända något mer. Teorin berikar och färgar mitt liv. 

Bifogas bör att minnesbilderna alltid liksom framkallar sig själva. Utan min förlösning. De bara seglar in, när jag minst anar det. Det vill säga otippade.

Drog man, vem i hela friden var ansvarig, verkligen landet runt på 50-talet med en uppstoppad val i naturlig storlek? Den visades på Järntorget, numera Döda torget, i Sandviken. Tyg spändes upp runt valen så att man inte kunde tjuvkika. Nyfiken blev man, aldrig sett en val. 

Man betalade en spottstyver i inträde. Sedan kunde man på nära håll betitta den avlånga, gråbleka valkroppen som det hela tiden sprutades vatten på. För att den inte skulle börja ruttna, antar jag. Eller för att höja spänningen. Tänk om den trots allt fortfarande levde!

När ingen bevittnade det, stack morfar sin käpp i valens ena sida. Inget hände. Tror jag.

I vackra, men idiotiskt nog nedlagda Folkets Park i samma stad, där storheter som Hjalmar Branting och Carl-Gustaf Lindstedt framträtt, körde William Arne, också på 50-talet, runt med en tung motorcykel på väggarna inne i en stor träcylinder. 

Först måste han ta en jäkla fart nere på golvet innan han drog iväg upp på väggen. Och sedan runt, runt där medan vi åskådare hisnade och drog efter andan, trodde knappt vad som utspelades framför våra ögon. Varv efter varv efter varv.

Det stank bränsle, motorn dundrande, blå rökmoln från avgasröret. Min spontana undran, hur liten jag än var: - Varför gör han så där? Men pappa visste besked: - Han får bra betalt!

Apropå det förbleknande fenomenet Folkets park. En studentkamrat i Upsala berättade om en man som på samma 50-tal turnerade i parkerna och framförde en smäktande O, sole mio på dammsugare. Med betalande, imponerade åskådare. Men det är inget jag minns.

Delade jag verkligen back stage med Jimi Hendrix och hans band, alla nu döda, på Jernvallen en januariafton på 60-talet i Viken? Plötsligt stod han i dörröppningen, hatt med indianfjäder, ena armen i bandage. Vi kördes ut, det skulle laddas (rökas på) innan framträdandet. 

Åke, som dristade sig till att nådigt be idolen om en autograf, sparkade han helt sonika i baken.

Ju sämre minnet blir, desto mer är jag benägen att sätta en femma på min livliga fantasi som underhåller min estetiska teori. Det är i fantasin det mesta hände, ingen annanstans. Tja, spelar det i så fall någon roll? Ingen, skulle Truman Capote ha sagt. 

Han, New Yorks värsta skvallertant när det begav sig och skrämde societeten med allt han fiskade fram om den, med sin bästsäljare om frukost på ett ställe där frukost aldrig serverades. 

Bild: Hungrig person i dåtida Sandvikens Folkets Park. digitaltmuseum.se