Och efter Röde Börje kom en annan dalahäst

Jag hörde talas om honom första gången när han fortfarande var Borlänges starke man. Inga vackra ord. Dummare än en ladugårdsdörr, ett av de mildare omdömena. Men förmodligen en slipad maktspelare och karriärist. 

Inte besvärad av någon ideologisk barlast. Inte heller tyngd av boklig lärdom eller bildning. Ingen intellektuell böjelse. När jag föreläste i skuggan av Domnarvet, dök han inte upp. Trots personlig inbjudan från en av arrangörerna som hoppades på en livfull diskussion om arbetslinjen kontra medborgarlön.

Som klippt och skuren för den socialdemokrati som sedan länge endast till namnet är en arbetarrörelse. Heltidsanställda ombudsmän och yrkespolitiker bär upp och tonsätter organisationen. 

Skattemedel (i och för sig likadant för alla partier) och LO (trots att allt fler inom kollektivet röstar på SD) finansierar verksamheten. Partiet står inte och faller med betalande medlemmar som dessutom stadigt fortsätter att minska i antal. 

Oligarkins (fåtalsväldets) järnhårda lag råder inom socialdemokratin. Ett fenomen som den tyske sociologen Robert Michels redan i början av 1900-talet förutsåg. Den senaste, välregisserade S-kongressen kunde inte demonstrera toppstyrningen tydligare. 

Om mannen från Borlänge inte funnits, kunde Jan Myrdal fiktivt ha fabricerat honom. Typen. Han som skrev Myglaren och Karriär.

Jag har hört människor uttrycka sitt gillande av denne Peter Hultqvist. Fötterna på jorden. En rejäl karl. Och liknande. Kan det vara dialekten? Dalmålet? Han låter ju folklig. En av oss. En ur verklighetens folk. Inte som den där smattrande Kristersson, ivrigt viftande med armarna. 

Det kan knappast vara sakpolitiken som framkallar gillandet. Ta bara hans generösa vräkande av skattepengar över försvaret. Hur och när utvärderas denna satsning med svag konsekvensanalys? Och hans uppenbara Nato-fjäskande. Vad med vårt nationella oberoende? 

Kanske har han en stark ställning och ett brett stöd inom S. Det betyder statsrådspost. Inte kompetensen som tagit honom till Rosenbad. Lägg till noll i retorisk förmåga, Hans agerande mot Jimmie Åkesson i en tv-debatt var rent fasansfullt. Med otyglade, svävande utfall. 

Minns någon längre försvarsminister Börje Andersson, Röde Börje, som Palme lockade till regeringen och Stockholm? Också han från Borlänge. Det gick inte bra. Långsamt tynade han bort. Avled blott sextiofyra år gammal. 

Kanske behöver S någon från Dalabänken. Därför nu Hultqvist. Fråga mig inte varför. 

Han agerar egenmäktigt som om riksdag inte fanns, beslutsförankring inte behövdes. Häromdagen lovade han trupper till Ukraina. Om grundlagen gällde, skulle han ställas inför riksrätt. Som Stefan Lindgren uttryckte det i 8 dagar. Men vem bryr sig om grundlagar längre?

Över S svävar Lennart Geijer och Carl Lidboms ande: politiken är överordnad juridiken. Makt går före rätt. 

Den avgående Löfven, vill också framstå som en man ur de djupa folklagren, har låtit dalmasen hållas trots alla turer. Han utgör ju inget hot. Vad han än företar sig. Kanske därför. 

Vi har de statsråd vi förtjänar? Jag röstar inte, så skyll inte på mig. Jag tvår mina händer. 

Men hade gärna debatterat med Hultqvist den gången i Borlänge. Det hade väl spårat ur.

Bild: regeringen.se