Wonderful Copenhagen!

Förr kändes Danmark utrikes och främmande för en vanlig svensk som undertecknad. När man färdades med färja över Sundet. Ett land så annorlunda jämfört med vårt blågula. Obegripligt språk. Hur veta vad betala? Med halvtres och andra mysko räknetal. 

Vin och spirituosa bredvid smör och mjölk i livsmedelsbutiken, bara en sån sak! Elefantöl, starkt som attan. Röda korvar, lykken er en varm hund. Självklart med ristet løg.

Men så byggdes bron. Danmark kändes genast närmare. København H blott en halvtimme bort från Malmö med Öresundståget.

Min första kontakt med Köpenhamn inföll på 70-talet. Det var den anarkistiska fristaden Christiania, mycket mer än ett tillhåll för narkomaner som det elaka ryktet felaktigt hävdar, som främst lockade. Därefter har det blivit en hel del turer till den rödvita huvudstaden. 

Och nog måste man säga, att det uppstått varaktig kärlek. Lika stor, nästan, som den till Nordjylland och Vendsyssel, där många somrar invid Vesterhavet tillbringats i det skimrande ljuset.

2002 snurrade jag, likt en getingstungen tätting, runt i København på jakt efter adresser förknippade med Søren och Marie Krøyer. Danmarks störste konstnär, Danmarks vackraste kvinna. Jag skrev på en bok om dem. (https://www.bokus.com/bok/9789171111333/ps-soren-marie-kroyer/)

Snurrandet kors och tvärs gjorde mig förtrogen med staden. Än idag hittar jag i den. Om jag håller mig till de centrala delarna.

Men upptäckte senast, nu i december, att Vesterbro som tillhörde mina favoriter bland stadsdelar (varje stad är en delad sådan) förändrats till något annat. De prostituerade är borta, likaså missbrukarna och alla av bitter existens tilltufsade. 

Vesterbro har, som det heter, gentrifierats. Liksom Haga i Göteborg. Söder i Stockholm. Prenzlauer Berg i Östberlin.

En tämligen ung medelklass med pengar på fickan, kanske genom en lyckad bostadskarriär, avskyr djupt ordet, har tagit över. Postmoderna ockupanter. På Söder är det väl gammelmedie-etablissemanget, Linderborg och kompani, som tagit för sig, liksom i Östberlin.

Vilka figurer som häckar på Vesterbro vet jag inte. Jag kikade oblygt in genom fönstren, läste på porttavlor, kunde inte entydigt avgöra vad jag observerade. Den kreativa klassen? Den snackande klassen som de muttrar på Ekstra Bladet?

Kärleken till Köpenhamn prövas för varje tur dit, tre gånger i december detta år från Malmö. Men allt är inte nostalgi och att det var bättre förr. 

Jag har, tillsammans med min närstående, upptäckt nya smultronställen att längta till, såsom Bröderna Prices utomordentliga restaurang på Rosenborggade. (https://brdr-price.dk/rosenborggade/) Jag säger bara: mums filibabba! Bröderna kan sin sak, de!

Och upptäckt en "ny" stadsdel att utforska med hjälp av apostlahästarna: Frederiksberg. Jag har för mig att nationalpoeten Kim Larsen bodde där. Även rockmormor, Sanne Salomonsen. Om någon har en lägenhet över i Frederiksberg, mejla mig bums!

Jag kan bara instämma med Danny Kaye: Wonderful, wonderful Copenhagen! (https://www.youtube.com/watch?v=eEwdroXuL8A)

Bild: Wikipedia