Malmö i mitt hjärta, i julens månad

De där skorna av plåt, eller vad de nu är tillverkade av för material i syfte att stå emot väder och vind från hav och slätt, som är utställda på Davidshallsbron mitt i Skånemetropolen har jag lite svårt för. 

Kända Malmöbor, från Anita Ekberg till Jacques Werup, har så att säga för gott klivit ur de skodon som placerats på bron. Dessa framställs som väl använda, för att inte säga slitna. Om än inte de trasiga skor Cornelis sjöng om.

Såväl högklackat som gympadojor, alla övergivna av sina bärare. En lång, saknadens och sorgens skoparad. "Konstverken" väcker obehagliga känslor hos undertecknad.

På näthinnan framkallas bilden av skorna på kajen till Donau mitt i Budapest.Till minne av de judar som tvingades ner i iskallt vatten av barbariska pilkorsare. 

Fram till att jag läste Violinisten i Auschwitz - en roman byggd på ögonvittnesskildringar - ansåg jag Imre Kertész, Nobelpristagare och Budapestbo som emigrerade till Berlin när judehatet många år efter kriget blev för stort, självbiografi Mannen utan öde vara den bästa "lägerboken". (Förlåt min utvikning, min tendens att associativt fara iväg är obotlig.)

Malmö är flanörernas Mecka, med en storstadsatmosfär som gjord att planlöst strosa omkring och helst gå vilse i. Men då talar jag om ett "skyddat" Malmö bortom "utsatta områden" och dödsskjutningar, inte det skadade Malmö som Malmölistan med den ihärdige Nils Littorin i spetsen brukar påminna om. 

Min hemstad, med sin beryktade halmbock, deklarerade skrytsamt strax innan min avresa söderut:  Julen börjar i Gävle. Äh, det är ju i Malmö julen börjar! 

Malmö har klätt sig i julutstyrsel, torgen lyses upp av väldiga granar med glödlampor i alla de färger som hör julen till, på frodiga grenar hänger julklappar inslagna i prydliga paket och "guvernanter" som skrothandlare Albert Karlsson säger.

Starka kulturella och politiska anor lyfter staden! I Malmö spelade stadens store son Bo Widerberg in den bästa, svenska filmen någonsin: Kvarteret Korpen. Ett parkeringshus, ett den förfallna tidens tecken, heter numera Korpen. Omgivet av exteriörer man igenkänner från filmen. 

Ingen informationsplatta om att här på denna plats skapades ett bestående mästerverk.

Socialismen vandrade in i landet söderifrån. I Malmö återfinns August Palms päronträd. I Malmö startade Arbetet. Byggnaden som inhyste redaktionen står intakt. 

Axel Danielssons oroliga ande dröjer i gränderna, han är djupt besviken på socialdemokratin, vad det blev av det stolta projektet, Danielssons socialdemokrati är död. Vi träffar vännen och eldsjälen Stellan, bosatt i staden, som vet allt värt att veta om arbetarrörelsen.

Jag noterar att forna statsråd ansökt om feta "avgångsvederlag" (leker de direktörer?) och att den där Bayram, eller vad han heter, garanteras arbetsfri inkomst fram till pension. 

En inkompetent, fullkomligt misslyckad socialdemokratisk minister, ljusår från Danielsson, Palm och rörelsens rötter. 

Hänvisa skrället till Arbetsförmedlingen! Han tror väl på "arbetslinjen"? Eller gäller den bara "kreti och pleti" som hans partikollega Strandhäll fnyste? Men han kan förstås alltid bli landshövding.

Med Öresundståget tar det inte många minuter till Köpenhamn på andra sidan Sundet. Inga problem med vaccinationspass vid infarten till Danmark. Dessa dagar ett julfint Tivoli - här krävs pass vid inträde - och dessutom har Bröderna Price inne på samma Tivoli dukat upp sitt allra bästa bord. 

Det svider ordentligt i den pensionerade statstjänstemannens tunna plånbok, lägg till uselt värde på svenska kronan, men det är det värt.

Dagar som flanör i Skåneland. Tröttnar aldrig. Här borde Ekstrand bo permanent! Det känns ju som "himma".