Klart jag är republikan!

”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk." (Vilhelm Moberg, 1955)

Vilhelm Moberg, en redig man sprungen ur det arbetande småfolkets breda lager, var republikan i själ och hjärta. Det är jag med. Hur i hela friden kunna vara något annat? Frivilligt ingå i det fördummande kungafjäskandet? 

Jag kan inte låta bli att citera Lasse Hillersberg, han med det träffande porträttet För Sverige ur tiden och som jag har en kopia av någonstans: Det är inte monarkin jag vill åt, det är kungen personligen. 

Jag kan väl förstå honom, därför befriande hans utsaga. Tror dock inte att han menade blodigt allvar. Någon attentatsman var han ju inte utanför de tecknade satirerna, alla hans mästerverk. (Vad man kan sakna elaka Puss där också Lena Svedberg förekom.) 

Vilka sagolika exemplar vi haft på den svenska tronen! Jag säger då, det.

I vår uppgång på Barrsätragatan 48 i Sandviken bodde snälla farbror Axel, kunde inte göra en fluga förnär. Jag tyckte mycket om honom. Hans mamma tjänade i köket på kungliga slottet. Axel var reslig och ståtlig med aristokratisk profil, en kungason. Men en oäkta sådan. 

Till utseendet en kopia av sin far, det var väl Oscar II som hängde på tronen den gången. Med problem, i likhet med efterträdarna, att låta Petter Niklas stanna innanför guldbrallorna när damer skymtade. Om man må säga så, utan att göra sig skyldig till majestätsbrott. 

Gustav den femte, mager som ett skelett med klor till fingrar, kallades "Bög-Gurra" för sina eskapader med män. En av hans älskare spärrade de in på Beckomberga, i fåfängt hopp om att det skulle stanna därvid. 

Men då hade de missat den för sanning och rättvisa brinnande Vilhelm Moberg! Han var ordentligt insatt i turerna och skrev upprört, utan att lägga band på sig, om detta. Och om 50-talets skumma saker. Skrädde inte orden. 

Idag skulle väl Ville avfärdande fördömas som "homofob" av HBTQi-aktivisterna.

Även Birgitta Stenberg fördjupade sig i det decennium, där så mycket med myndighetenas goda minne skedde fördolt och under täcket (sic!). Bland annat i boken Apelsinmannen.

Och så den nuvarande stollen (vad annars beteckna honom?), med sina "kaffeflickor". Han tar priset, mest för att han är så korkad. För övrigt påstås det vara ett släktdrag hos Bernadottarna. 

Något han gav prov på redan som student, snarare "praktikant", i Upsala. Jag hörde själv honom i aktion. Beryktad var han, knappast i förskönande ordalag. 

De ystra lekarna med tidigare Army of Lovers-medlemmen Camilla Henemark i Stenbecks hus i Gamla stan lyckades hovet inte mörka. 

Och en skandalomsusad bok blev det: Carl Gustaf - Den motvillige monarken. En av författarna Deanne Rauscher, aktuell i dagarna med en avslöjande bok om regissören Staffan Hildebrand och hans sexuella utnyttjande av pojkar. 

Vem kan glömma hur stollen stod i skogen under älgjakt, snurrade på en penna och surrade om att nu "vänder vi blad" inför det massiva pressuppbådet. Stack in med att journalister brukar sitta och läsa böcker om dagarna, "det har jag inte tid med." 

Nä, nä. Det är väl fullt upp för det hårt jobbande "statsöverhuvudet". När han inte kopplar av med sina kaffeflickor. 

En bra sak, om någon, är att den svenska pressen inte länge skyddar stollen. Henemark var ju inte den första han förlustade sig med, men det har i alla år skamligt tigits för att skydda honom.

Det finns ett republikanskt sällskap i Sverige, där man kan bli medlem. En samling mesar. Jag tappade helt intresset för dem när de inte vågade utse, på mitt förslag, stollen till Årets Republikan. 

Min motivering: Ingen har gjort så mycket för monarkins avskaffande som den nuvarande kungen. Med alla hans bravader, där förväxlingen av Örebro med Arboga inte är den värsta.

Olof Palme svek 1973. När gamle kung Gustav VI Adolf dog och kronprinsen skulle träda till, radikala vindar blåste i riket. Läget för införandet av republik kunde inte vara bättre.

Palme hade chansen att befria oss från de parasiterande påfåglarna och deras fjäskande entourage, men svek både socialdemokratiskt partiprogram och alla oss som vill ha bort monarkin. Fegt, Palme!

Det hade ju varit så enkelt, jag lovar.