Decembers första vecka och snön faller ymnigt över den stad som skrytsamt slår sig för bröstet och proklamerar: Julen börjar i Gävle. Elake herrn frågar sig genast: Var då någonstans? Staden ligger ju tämligen mörk, snåljåparna i kommunledningen håller igen.
Kanske behövs skattepengarna till alla "strateger" och "kommunikatörer". Och - ja, till vad? Jag är inte man att svara på detta, jag bara betalar.
Bocken, mer eller mindre starkt bevakad, inväntar eventuella attentatsmän. Ett par stenkast från slottet där landshövdingarna, politiker från huvudstaden som när de gjort bort sig dumpas i X-län, bor.
Sista dagarna i november innebär en svår väntan, nedräkning pågår. Innan det äntligen blir dags att på nytt resa till Haga och Skolgatan 15.
Det Haga som var med träkåkar och allt, innan gentrifieringen slog till även mot Göteborg och den lattifierade, V och Mp-röstande medelklassen med pengar på fickan, numera ingår elsparkcyklar i livsstilen, flyttade in.
Och trängde undan de inte särskilt välbeställda, skapande människor som tidigare höll till där och levandegjorde stadsdelen. Konstnärer, musiker och författare som uppfyllde dess atmosfär.
En yngre sociolog, jag minns inte i hastigheten hans namn, hyllade i en tjock bok Haga och andra från fastighetshajarna befriade stadsdelar i världen, såsom Christiania i Köpenhamn. Det var då det, i Hagas fall. Här revs och "sanerades" med okänsliga händer.
Christiania har däremot med kraft stått emot alla lömska försök att döda fristaten.
Jag har nyligen läst Daniel Bergmans bok Hjärtat där hans relation till fadern, demonregissören, tecknas. Långt ifrån den mellan skrothandlare Albert Karlsson och hans son, "Hebbe lelle" som fadern tilltalar honom. En relation att som son drömma om.
Det gnabbas dagligen ömsint, man går varandra på nerverna understundom, Hebbe kan drömma om en jul på varmare breddgrader utan den tjötiga farsan - men samvaron i det sällsamt stökiga, trivsamma huset vilar hela tiden på en stabil grund av kärlek.
Inte som relationen mellan Daniel och Ingmar - den senare en i mina ögon egendomlig, narcissistisk figur. Inte heller som den mellan mig och min pappa. Han hade hunnit fylla fyrtiosex när jag ankom, tycktes mig redan gammal i mina ögon.
Våra samtal kändes obekväma, ofria. Vi fick så att säga aldrig till det innan han gick bort. Vi närmade oss försiktigt varandra sista åren efter att han sjuknat in. Men det var för sent. Så mycket förblev osagt. När vi igår lade granris på gravstenen vaknade alltid latent sorg på nytt.
En gång noterade min närstående och jag von Brömsen på båten från Göteborg till Frederikshavn. Han knallade omkring ensam, gav ett vilset intryck. Jag tror att hans plastfarsa, som man säger nuförtiden, då var död.
Värmen i förhållandet mellan Cederhök och von Brömsen var påtaglig, kärleken mellan dem var verklig.
1982 spelades den kalender jag varje december ser in. Och som jag kommer att fortsätta med, så långe jag knallar omkring på jordkulan.
"Det inte HJULEN som står för dörren, fassan, det är JULEN!" Så börjar varje avsnitt. På SVT Play.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar