"Att ordna sitt liv så att man är så lite bunden som möjligt, det är vad jag strävar efter." (Per Oscarsson)
Klas Gustafssons biografi Fantasten Per Oscarsson från 2014 tränger inte ned på djupet, även om den föregåtts av ett imponerande gediget faktainsamlingsarbete. (Gustafsson skriver fördelaktigt oakademiskt och lättillgängligt.) Men rolig och underhållande att läsa ändå.
Alla kända namn som paraderar. Stora elefanter dansar förbi. Vi tas till Kungliga Dramaten, likaså filminspelningar. Bland de stora elefanterna återfinns de legendariska regissörerna, diktatoriska och fruktade. En auktoritär kultur hade installerats där man skulle veta sin plats.
Tja, kända och kända dessa yttersta dagar. Kanske ett bättre ord bortglömda. Tiljans och den vita dukens stjärnor som slocknat. De flesta namn är jag dock, i kraft av ålder och intresse, förtrogen med.
Nostalgi lurar. Minnen från diverse uppsättningar. Icke minst från den påkostade TV-teatern, med alla dåtidens namnkunniga i den fasta ensemblen och miljonpublik. Vad har vi idag, i det skattefinansierade SVT? Fånigheter, billig förströelse. I rest my case.
När den italienske fotbollslegendaren Totti lade skorna på hyllan inför 70 000 gråtande fans på Olympiastadion i Rom fördömde han tidens obevekliga gång. Ingen klarar sig från det. Time is not on our side. Gäller även och icke minst skådespelare.
Den febrige, nervige och intensive Oscarsson var för mig en svensk Klaus Kinski, detta tyska skådespelargeni. Med sin passion unik inom svensk film och teater. Ingen kommer ens i närheten. Jag tänker länge, söker namn.
Kanske Rolf Skoglund, till och med i den lättviktiga Vi hade i alla fall tur med vädret. Men som sagt, inte ens i närheten av Oscarsson.
Min PO-favorit var och förblir när han på det mest oefterhärmliga sätt föreställde Andreas Blek af Nosen i Shakespeare´s Trettondagsafton. Jag vred mig av skratt. Ännu bättre blev det när jag förstod att han gjorde en elak parodi på Inga Tidblad i Kameliadamen. Rena lustmordet.
Oscarsson var alltid Oscarsson, vilken roll han än spelade. Medvetet, ofta improviserande och struntade i manus, suddade han ut gränsen mellan den privata och den professionella Per Oscarsson. Ta bara Hamlet. Oscarsson och Hamlet flöt samman till en enda.
Ingen har tidigare eller senare gjort Hamlet som Oscarsson, hur skulle det varit möjligt. Det ryktas att de finkulturella i Göteborg, pjäsen blev en monumental succé på Stadsteatern där med publik som strömmade till och huvudstadens alla fruktade kritiker bänkade på premiären, chockades av denne "modärne" Hamlet.
Med pojkaktig skäggstubb och yvigt hår, inte alltid lätt att uppfatta hans repliker, även där hade Oscarsson utvecklat sin egen stil. Hamlet klev in i Oscarsson, plötsligt var den danske prinsen samtida och existentiellt berörande.
Oscarsson gick alltid sina egna vägar. Sökte sig till Jehovas vittnen, det missionerande och frälsande ett drag hos honom. Begav sig mitt under den hyllade och publikdragande uppsättningen av Hamlet ut på en den sökande själens odyssé.
Det aldrig upphörande sökandet var ju hans adelsmärke. Även om han försökte slå sig till ro.
Han spelade oförväget in filmer som blev fiaskon. Bodde tidvis i sin kutter. Ett tag var han inbiten vegetarian. Turnérade landet runt som föredragshållande folkupplysare. Flyttade ut på Västgötaslätten, hade höns, ekonomiskt på sparlåga - men fri.
Skapade genom helt egen regi sin existens. Han levde sitt skådespeleri. Han var alltid fullt ut en Per Oscarsson - och alltid i tillblivelse. Samtidigt i högsta grad närvarande. Allt han gjorde, på och utanför scenen, under, före och efter en filminspelning var på riktigt. Ta bara filmatiseringen av Hamsuns Sult.
Fullföjde det han plötsligt kände för, efter att han drabbats av en ingivelse, en snilleblixt. Åh, om jag ändå under mitt vankelmodiga liv hade vågat vara mer som han!
Sorgligt nog brändes han inne, troligen sängrökning, i stugan i Västergötska Bjärka. Inte ett spår efter honom. Typiskt den egensinnige, och nära att jag skrev: Ni vet inte var ni har mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar