Arbetets mening och lust

Könet och arbetet! Det var som bekant Jan Myrdals credo, inget han stack under stol med. Viktigare än allt annat. Barn och "normalt" familjeliv i hemmets hägn. Med vilka konsekvenser är jag kanske inte den förste som undrat. 

I dokumentären I väntan på Jan Myrdals död (2021) ger han ett ensamt, närmast sorgligt intryck. I den sista bostaden i Lasse Didings hus i Varberg. En Diding han träter med, som vore deras relation ett substitut för ett sedvanligt äktenskap. Omgiven av sina många böcker. 

En städerska som vid köksbordet äter tårta med honom på födelsedagen. Man hör inte om några gratulationer från hans barn.

Jag tänker att det måste vara tillrättalagt av filmarna för att få hans belägenhet att framstå så "illa" som den gör, var Myrdal verkligen så ensam? Uppsöktes han inte av olika personer under de sista levnadsåren i Varberg? Han, tribunen. Åtminstone i min generations ögon. 

Han förekommer ju i en film av Stefan Jarl. Där han på sitt sedvanliga, inte alltid glasklara sätt utvecklar sin syn på socialdemokratin. Knut Lindelöf har också han dokumenterat ett besök hos Myrdal. 

Det måste ha varit fler som hade vägarna förbi, eller misstar jag mig för jag önskat att det vore så? (Blott Sverige svensk ensamhet har, gällde det även Myrdal?)

Ingmar Bergman kunde ha skrivit under på Myrdals credo. Men i hans fall var filmkonsten den stora passionen. Tar man del av sonen Daniel Bergmans porträtt i den självbiografiska, ärliga Hjärtat (2021) blir det tydligt. 

Är man som undertecknad lagd åt att psykologisera, blir det frestande att uppfatta Daniels svåra (psykosomatiska?) ohälsa som en effekt av en försumlig fader (och moder, pianisten Käbi Laretei). 

Sonen upprepar i sin bok att han saknar förmågan att känna tillit, terapeuter skulle omedelbart härleda denna brist till barndomen och föräldrarnas oförmåga till vad de benämner anknytning.

Passionen har sitt pris, den egocentrism som krävs för att leva kompromisslöst skapande går obevekligt ut över andra. Det är "bara" att välja vad hängivelsen "får" kosta. 

Under många år var jag krönikör i flera tidningar. Jag njöt i fulla muggar av att få vara subjektiv och själv välja ämne. Därmed kunde jag släppa ingivelse och hugskott fria. Ingen lade sig i. 

Skrivandet har fortsatt efter det arvoderade krönikerandet, dagligen måste jag skriva. Det skänker livsmening som inget annat.

Inget jag skaffar mig i sällskap med andra, detta betonade ju också Myrdal. (Och Lars Gustafsson varnade: Om du vill att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob. Sätt det inte på dagis för att socialiseras.) 

Definitivt inte på de arbetsplatser där jag enbart av krassa försörjningsskäl höll till - och ut. Med klåfingriga chäfer och en organisatorisk tvångströja som klämde åt allt mer. 

Jag höll mig undan allt jag kunde från av arbetsledningen igångsatta "gemensamhetsskapande" projekt, räddade mig därigenom. Bort "after work", "team building" och annat trams!

Till priset av sämre lön. Lönesättningen var nämligen individuell (läs: personlig), chäferna hade därmed tillgång till ett bestraffningsinstrument för den som inte jamade med och höll masken. 

Myrdals Skriftställningar var helt och hållet hans eget verk, det frigjorde stilen. Och gjorde dem synnerligen läsvärda. Jag återvänder ofta till dem för intellektuell stimulans.

Bergman ägde den största handlingsfrihet på SF, han kunde göra vilka filmer han ville. Han till och med undslapp sig en gång, att han saknat en djävulens advokat. En som med kritiskt öga anlagt synpunkter på hans produktion. Som om skapandets frihet kunde bli för stor! 

Marx och Engels skrev, aldrig har de skrivit bättre och mer lustfyllt, i Kommunistiska manifestet (1848) om när arbetet inte är tvång, utan något man själv väljer. Man arbetar inte åt någon annan. Då blir det som bäst. När arbetet genererar bruksvärde och inte primärt bytesvärde leder det till den arbetandes självförverkligande. 

Därför jag pläderar för medborgarlön. (Senast i kulturtidskriften Opulens: https://www.opulens.se/existentiellt/ekonomisk-grundtrygghet-ar-frihetens-forutsattning/) Med en ekonomisk grundtrygghet blir vi fria att göra det vi gitter - om vi "bara" vågar. Det är frihet. 

Vi har bara ett liv. Remember?