Även tjocka kan vara hungriga!

Varför framkallas plötsligt, utan minsta förvarning, vissa minnesbilder? Men inte andra. Låter som en fråga den filosofiskt klurige Lars Gustafsson som ingen annan kunde ha vridit och vänt på. 

Vilka bilder som inte dyker upp, utan håller sig undan och förblir okända, lär vi aldrig få veta. 

Kanske går vi miste om något väsentligt som kunde ha roat eller stämt till eftertanke. En smått tragisk insikt. I polemik med Friedrich Nietzsches påstående att glömska är grönska. Ett enligt min mening alldeles för kategoriskt påstående. 

Det är bara att fråga, om det överhuvudtaget låter sig göras, den demente. 

Jag tänker inte överlämna min kanske knasiga minnesundran till någon hjärnskrynklare (det skulle jag för övrigt aldrig göra) eller psykoanalytiker, inte denna gång. Inte heller till neurologer med viss insikt i gåtfulla cerebrala processer.

I studentrumskorridoren på Djäknegatan i Upsala var Sam en av oss som bodde där. Vietnamdesertör. En landsman till honom, också desertör, skulle ha flugit B 52:or. För att bomba Vietnam tillbaka till stenåldern, som en amerikansk politiker hotade med.

Eller om det var en av dem som Gud skapade utan hjärnor men med vinklar, streck och stjärnor.

Sam var från Kalifornien. Skrattade gott när han berättade om en pajas, en B-skådespelare, som uttryckligen deklarerat att han tänkte göra politisk karriär. Först som guvernör i delstaten invid Stilla Havet. Ronald Reagan hans namn. 

Eftersom han var skådespelare, om än ingen lysande sådan, ett retoriskt nummer större än Trump vid presskonferenser och offentliga framträdanden.

När journalisterna ganska så indignerat beskyllde president Reagan för att hitta på saker, fake news heter det nuförtiden, svarade han bara: - Mina väljare vet vart jag vill komma.

Det har skrattas åt andra figurer. Sedan har skrattet fastnat i halsen. En gaphals i Tyskland med fånig mustasch kanske det bästa exemplet. Borgarklassen skrattade hånfullt åt uppkomlingen. Liksom preussisk adel. Ett underskattande skratt. 

Och den gamla sanningen bekräftades: Skrattar bäst som skrattar sist.

Bruno Bettelheims reflektion efter Dachau dröjer sig kvar. Hur han än tilltalade lägervakterna blev det fel. Antingen för akademiskt och högtravande, eller så beskylldes han för att försöka ställa sig in genom att prata enkelt. 

Klacke var en fryntlig, nästan två meter lång juridikstuderande - nåja, inskriven på Juridicum i alla fall - från Värmland som gärna unnade sig en slummer då och då på dagtid.

Förlovad med den driftiga Chris, läste psykologi och bärgade med högsta betyg en examen på nolltid, som kunde komma inrusande i korridoren innan han hann reagera: 

- Men söver du nu igen, Klacke! Nu går vi och handlar. Men ska du ha på dig den där stygge jackan! Och stygg i håret är du mä.

Den något fyllige Clas från Norrköping med sårad stämma om någon kommenterade hans goda aptit: - Även tjocka kan vara hungriga. Han var en fena på gratinerade fiskbullar. 

Med morföräldrar som tröttnade på varandra, kommunicerade i många år genom att skriva lappar till varann. 

Några av oss jobbade som vaktmästare på Ackis sommaren 1969. Många starköl blev det om aftonen efter all sängdragning i underjordiska kulvertar. Heta politiska diskussioner ofta långt in på småtimmarna. 

Vad jag inte minns från studentkorridoren kan jag naturligtvis, ett av Lars G:s favoritord, inte redogöra för.