Svensk ledarskapsforskning, åtminstone som jag minns den från när jag under min aktiva tid som forskare och föreläsare botaniserade i densamma: inte mycket avhandlat om det karismatiska ledarskapet.
Och detta nedtonande berättar väl något, kanske om förhärskande ledarskapsideal som styr vad forskarna söker efter och uppmärksammar.
Ett ledarskap som Fidel Castros, för att lämna ett tydliggörande exempel på ett karismatiskt sådant. Åskådliggjort i Oliver Stone’s okritiska men ändock klart sevärda dokumentär om den legendariske, mytomspunne revolutionshjälten på Kuba.*
Starkast kanske sekvenserna när Kommendanten spontant möter öppet dyrkande kubaner, utan att det är propagandistiskt iscensatt.
Själv är jag, bara att tillstå, djupt fascinerad av denna typ av ledarskap, men vars sämsta effekt kanske, och oundvikligen, är ett förminskande eller en infantilisering av följarna. Raka motsatsen till en någotsånär jämlik relation, det vill säga en relation mellan vuxna individer.**
Ser framför mig svenska landslagstränare i fotboll, en föga karismatisk församling män.*** "Bakgrundsfarbrorn", som jag kallat honom, Lagerbäck. "Svennis", prydlig i kostym, retoriskt klen, påminner om en korrekt, torr banktjänsteman från Torsby.
"Åby" Ericson, glad lax och bra på piano, men karismatisk - nej. Nuvarande Janne Andersson ger ett tillknäppt intryck, raukliknande, knarrgubbe. Liksom Åby härstammande från Peking.
Det typiskt svenska ledarskapet som de personifierar och givit ett ansikte, detta definitivt inte färgstarka gäng? Finns framstående forskare, en av dem Geert Hofstede**** som jämfört kulturella skillnader mellan länder, som hävdat det.
Kollektivt och grupporienterat. Medbestämmande - på papperet men inte i praktiken bör tillfogas. Informellt och kompisliknande - maktförhållandena dolda.
Lätt låta sig luras att det är mer demokratiskt än det i själva verket är.
Min egen mångåriga erfarenhet av organisationer i vårt blågula land: chäfer som var konflikträdda, myglande och fegt agerande bakom ryggen på medarbetarna. Låtsades gärna vara polare med de senare. Utan "karaktär", skulle min mor ha sagt.
Framkallande obehagskänslor vid närmare kontakt.
Fyra rektorer hann jag med att uppleva under min högskoletid. Fifty-fifty, två män, två kvinnor. Inte utmärkte sig något kvinnligt ledarskap som i en positiv mening skilde sig från det manliga. Lika illa oavsett kön.
Två av de fyra döda. Inte tala illa om de döda! Men ingen av dem alstrar några ljusa minnen. Klart missnöjd med båda. Liksom med kvinnorna.
Gemensamt för samtliga: byråkrater, administratörer, förvaltare, bleka, lojala mot påbuden uppifrån. Ingen av dem förtjänar epitetet ledare. Men det är väl såna rektorer regeringen vill ha: osjälvständiga nickedockor.
Torgny Segerstedt, rektor i Upsala, för långt borta från min vardagshorisont när jag var knuten till universitetet. Till skillnad från de fyra ovan.
**** https://www.adlibris.com/se/bok/cultures-and-organizations-software-of-the-mind-third-edition-9780071664189
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar