Jag fortsätter att med största nöje följa Frank Hellers eskapader runt om i ett Europa som i flera avseenden inte längre finns. London passerar revy, ännu mer Monte Carlo med sitt casino och där han på allvar börjar ägna sig åt författarskap efter att kulan inte rullat hans väg.
Ödet ville nämligen annorlunda. Till glädje för oss, alla hans devota läsare.
Denne Gunnar Serner, som det stod i prästbetyget, men som bytte namn när växelrytteriet ställde till det för honom.
Och han behövde, likt författarkollegan Almqvist, den senare dock av andra skäl, fort som attan fly landet. Jag vågar påstå att landsflykten, här har vi ödets ingripande i form av en leende Fru Fortuna, gjorde författare av filosofie doktorn Serner.
Annars kanske han fastnat som lektor på landsortsuniversitetet, som han benämner det, i Lund (Strindberg muttrade detsamma om Upsala) och långsamt i den småskurna atmosfären sotdöden dött. Eller brutits ned som undervisningsskyldig lärare någonstans i Skåne.
Igår, efter min första vaccinspruta mot den där coviden - innan någon begär replik vill jag bara tillägga att jag är medveten om alla implikationer, men fixar bara inte att sitta i regionsarrest länge till - dansade jag hemåt utmed en glittrande Gavleån.
Livet lekte - igen. Berlin reste sig framför mina ögon, stadsdelen Dahlem med Freie Universität. Vågar börja tänka tanken att jag inom en snar framtid kan komma zurück till den stad jag älskar mest av alla.
Ringde broder Hasse i Stockholm, en fri själ, för att berätta dels om vaccinationen, dels växla några ord om Heller som han väl känner till, fribytare emellan.
Den förre betonade med eftertryck att det viktigaste av allt för honom var att undvika att skaffa sig ett vanligt arbete, med allt vad det kostar. Och det gäller att ligga i för att inte hamna i anställningsfällan. Hasse skrattade gott, igenkännande.
Plötsligt minns jag somrar i Öregrund, på gatorna knallade den bekymmerslöse rospiggen Edvin, mer känd som "Blomman" efter en mycket kort och föga framgångsrik karriär som försäljare av pappersblommor, omkring med cigarrstump i mungipan, trakterandes dragspel för att dra ihop en och annan krona till bira.
En gång avslöjade han för mig att fadern, mycket medtagen på dödsbädden, vinkade Edvin till sig, lyckades med svag röst utstöta som arv och avskedsord till sonen: - Jobba aldrig, Edvin!
Heller, Hasse, Edvin. I detta arbetslinjens och trälandets landskap har vi förstås vår egen Kronblom, trynande på sitt sofflock. Löneslavarna till irritation, alla de som inte vågar bejaka det enda liv vi har - till skillnad från Frank Heller.
Bild: jpsmedia.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar