Att svika genom att vara rädd för att blanda sig i

I var anställd som institutionssekreterare, mycket duglig och lätt att samarbeta med. Det hände att hon kom med blåmärken på underarmarna till jobbet, och som hon försökte dölja med ordentligt neddragna ärmar. 

En dag blåmärken på halsen som om någon kopplat ett stryptag, skyldes nödtorftigt med scarf. 

Vi misstänkte förstås vad som hänt men ingen vågade ta bladet från munnen och fråga rakt på sak. I lämnades ilfred, kanske rättare sagt övergavs med sina blåmärken.

B tillhörde lektorerna på den ekonomiska institution jag var knuten till. Luktade alltid gott, men nog alltför starkt av rakvatten som om han vräkt på sig det. Kunde även lukta halstabletter. 

Så småningom började det urarta under offentliga framträdanden, hans agerande brast i samband med olika engagemang utanför högskolan. Uppgifter om urspårning nådde institutionsledningen, men inget hände. Förmodligen rädsla att ta tag i saken.

B skickades att föreläsa vid ett universitet i S:t Petersburg. Högskolan hade inlett ett utbyte med samma universitet. Detta ägde rum ett par år inpå 90-talet, förhållandena eländiga i Ryssland. Men sprit fanns, sannerligen ingen brist på billig vodka. 

Gästföreläsaren kom åter till Sverige. Inte långt efteråt läste jag hans dödsannons. Och en nekrolog skriven av en kollega, tillika avdelningschef, "prefekt" som det hette på den tiden, illa omtyckt för sin brist på ledarskapsförmåga. Vackra ordvändningar.

Angst essen Seele auf hette en av Fassbinders filmer, om ett "omöjligt" kärleksförhållande. Rädsla urholkar själen. Jag vet inte hur många gånger jag under årens lopp har citerat det, som använde jag det som ett slags mantra.

Dottern till en italiensk partisan under Mussolini återgav faderns ord när han försökte lugna en ung kamrat som förmedlade stark rädsla inför en vapenstrid med svartskjortorna: - Var inte rädd! Jag är rädd själv.

Tveksamt om det hjälpte. 

Kanske skall man inte prata om rädsla i exemplen ovan, utan om feghet, svenskars tigande feghet. Och att svika en medmänniska i nöd. Men man kan förstås alltid försöka lura sig själv att man handlat rätt. Alldenstund man inte gjorde någonting.

Hur hade vi arbetskamrater kunnat hjälpa den misshandlade kvinnan? Uppmanat henne att anmäla hustruplågaren? Skilja sig från honom? Vi umgicks inte med henne privat, visste inget om maken och deras äktenskap, kunde vi intala oss. 

Och vi vet ju i det andra exemplet, det kan stilla ett dåligt samvete: en alkoholist slutar bara dricka om han själv vill. Bara att släppa det. Meningslöst få Jeppe att ställa bort flaskan genom att uppmana honom till det. 

Men det är som om jag än idag, många år senare, kan känna doften av B:s rakvatten. Och se honom framför mig i korridorerna, leende och välklädd. Alltid mörkblå club blazer och slips, eller bländvit polotröja. En gentleman.