Onödigt och efteråt

 - Jag vill gå en konstutbildning. Men mina föräldrar tjatar om att jag måste skaffa mig en riktig yrkesutbildning och ett jobb, sen på fritiden kan jag ägna mig åt det jag älskar, säger dom. Vad ska jag göra?

- Byt föräldrar!

Jubel utbröt i Vasaskolans traditionstyngda aula i Gefle när jag var där för att föreläsa och samtala med gymnasisterna. Replikerna ovan växlades mellan mig och en kvinnlig elev i sprakande lilafärgat hår. 

Hon var allvarligt bekymrad, hennes ansikte signalerade det, jag kände genast starkt med henne, min replik for ut helt spontant utan att jag hann bromsa in den.

När jag allt skoltröttare och allt mer skolkbenägen satt av - kikade ofta ut genom fönstret, mot ett okänt fjärran - tredje ring på gymnasiet i Sandviken, och skulle bestämma mig för vad göra sen, stod inte många alternativ till buds. 

Gå ner i Verket som morfar, farsan och många fler manliga släktingar, inordna mig i ett långt led? Söka plats på Kontoret, bli tjänstemannaslav? Inget av dessa två livsval lockade, nä - fy satan och hans disciplar, en fälla öppnade sig. 

Så det blev, om än efter vånda för jag visste inte vad det innebar, universitetet i Upsala, till mina föräldrars heder skall sägas att de inte propsade på att jag skulle börja jobba, tvärtom. 

Båda i sin ungdom studiebegåvade, försedda med läshuvud som man sa förr, men inte en chans att de skulle få studera, det skulle bidras till försörjningen. Så snart som möjligt. 

Nu kunde jag åtminstone till en del kompensera för det som inte blev, förväntningarna på mig var sannolikt stora. 

När jag regelbundet har kontakt med jämnåriga manliga kompisar, även min broder Hasse, hamnar vi alltid i det förflutna. Och outtalad, ibland uttalad, den existentiella ödesfrågan, vemodigt förpackad, det hörs nästan elegisk barockmusik i bakgrunden: Vad gjorde vi av våra liv? 

Följt av: Borde det ha levts annorlunda? Så dags väcka den frågan, viskar en inre, elak röst. Det för sent, grabben, på tok för sent. Och jag minns Tolstoj, för det var väl han, som mycket sent i livet bröt upp, klev ombord på ett tåg, färdades en station, sen dog knall och fall.

Två ord, kanske bättre säga fenomen, fascinerar mig och har etablerat sig som tankefigurer: onödigt och efteråt. Så mycket är egentligen onödigt, borde aldrig ha skett. Och alltid blir det ett efteråt, det väntar på oss, ingen chans att runda det. 

Jag kan i Berlin stå utanför institutionen på Fabeckstraße i Dahlem där jag för många år sen var gästprofessor och tänka: nu är det efteråt. 

Eller utanför den från studentrevolten legendariska aulan i Henry-Ford-Bau på Freie Universitäts campus: det var då, nu är det efteråt. Herbert Marcuse? Rudi Dutschke? Bland skuggorna, mannen, skuggorna. 

Inte kan klockan vridas tillbaka. En fullkomligt överflödig kommentar, jag vet. Jag hemfaller alltför ofta till dylika, ett behov av att vara vuxen och efterklok, eller trösta mig själv att tiden flytt?

Så mycket som smyger sig in mellan då och efteråt. Inte bara en massa år, snabbt förbiilande. Det märker jag när vi förtroligt pratar om hur det var. Gemensamma minnen eller snarlika? Det beror på. 

Kanske mer en gemensam känsla. Mot livets slut, nära att jag skrev, ett onödigt (!) inflikande. Men så drar jag mig till minnes vad Knut Lindelöf alldeles nyligen skrev: Livet har verkligen en mening ända till slutet. Klart det måste vara så. Vad annars?

Fotnot. På bilden omslaget till den bok som kanske borde bli min sista. En ohöljd hyllning till livet, livsögonblicken. Intet mer att tillägga.