Till kaffe och en smarrig citronbiskvi från det lokala bageriet Kavlat & Klart lyssnar jag på Radio Gävle, en alldeles utmärkt kanal, just i denna skrivandets stund sänder den till min förtjusning musik på finska.
Nog är det bra egendomligt, för att använda ett av Lars Gustafssons favoritord.
Västeråssonen nyttjade för övrigt flitigt ett flertal sådana, det påmindes jag om förra året när jag läste om många av hans böcker, som e-böcker nota bene, social distansering var ju påbjuden.
Biblioteksbesök borde därför undvikas, onödig exponering. Och jag orkade inte leta i mina privata hyllor efter hans böcker, behändigt är det att e-boksläsa dessutom.
Ett annat älsklingsord hos Herr G: naturligtvis. Kongenialt med hans föga blygsamma självuppfattning, i den meningen var han osvensk.
Eller som Jan Myrdal konstaterade efter hans bortgång: "Lars Gustafsson var en betydelsefull svensk intellektuell av det slag som inte är normalt här i denna utkantens andliga Kråkvinkel."
Nå, vad är det då som är så egendomligt? Jag börjar sväva ut som Lindeman*, måste hala in mig. Jo, att jag blir så lugn och mild av att höra finska pratas.
Tidigt på morgnarna, efter en natt när sömnen knackat på men sen gäckande flytt sin kos, lyssnar jag ofta på finsk radio i P2.
Jag förstår inte ett ord men sinnet blir lugnt och fridfullt, faller det sig väl somnar jag med finska röster i bakgrunden. Varvas pratet med vemodig tango, något mer ljuvligt vemodigt än smäktande finsk tango finns bara inte, blir jag salig och kan sova åtminstone någon timme till.
En av mina favoritpoeter är Pentti Saarikoski (1937-1983). Som kuriosa kan nämnas att hans stambord på Kosmos, där han brukade hålla hov, i Helsingfors bad jag en gång hovmästaren visa mig. En stor stund: där satt han.
PS lärde sig och skrev även på svenska. Han bodde sista åren av sitt alltför korta liv på Tjörn tillsammans med sociologen Mia Berner (1923-2009).**
Jag fick för mig i början på 1970-talet, när jag samtidigt med mina forskarstudier extraknäckte som nattvak på Ulleråker, att jag skulle lära mig finska för att kunna läsa PS på originalspråket.
En patient, tidigare folkskolefröken i Finland med diagnosen "schizofreni" och flera självmordsförsök bakom sig, satt med mig ett par nätter, om det var stilla på avdelningen på akutkliniken, för att språkundervisa mig.
Pentti kände hon mycket väl till, var mer än glad för våra lektioner fast jag ömkligt stapplande stavade mig fram.
Inte sjuttsingen gick det att ta mig in i språket, på tok för svårt. Som när jag på 1980-talet fick för mig att läsa Pier Paolo Pasolini på italienska, skaffade ordbok och satte igång. Jojo, hut går hem, eller vad Anders Björk sa till Calle Lidbom i konstitutionsutskottet. Inte gick det heller.
Jag får plötsligt lust att leta fram Jag blickar ut över huvudet på Stalin av Pentti, en av mina verkliga favoriter bland hans diktsamlingar. I den reser han till Island, måste med ett saltkorn i halsen få tag på Svarta Döden.
PS. Fattar inte att han kunde översätta från grekiskan och andra krångliga språk, samtidigt som han permanent tutade. Ett språkgeni. Och arbetsnarkoman, han skrev alltid, på krogen och hemmavid, levde sitt liv skrivande.
** Efter hans död skrev hon PS: anteckningar från ett sorgeår (1985). Även hennes finurliga lilla bok Om termer, begrepp och definitioner (1966) läste jag mot 60-talets slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar