Pandemin, med åtföljande restriktioner och mycket hemmakurande, har för en tillhörande en riskgrupp som undertecknad medfört ett intensivt konsumerande av tv-serier. En av dem den turkiska Ethos på Netflix.
Det är alltför frestande att se den med allegorins glasögon på, stor risk att man tolkar den dokumentärt med sanningsanspråk. Kanske inte så fel. Sanningen vrids upp till fiktion, skulle Jan Myrdal ha sagt.
Tradition konfronteras med modernitet, en allsmäktig Allah med insiktsskapande psykoterapi som måste uppfattas som att underkastelsen under denne ende gud inte är nog för ett fullvärdigt liv, kvinnor på väg att medvetandegöra sig själva i relation till alltmer maktlösa män som i stigande vanmakt och förlorad kontroll gapar och skriker.
Det är kvinnorna som är förändringens, kanske bättre tyngdpunktsförskjutningens bärare, de har tröttnat. Kvinnor läser medicin och ekonomi. En kvinna går i terapi, mörkar det för imamen. Kvinnor käftar emot, hädar. En rymmer från sin familj utan att straffas.
Intressant nog antyds till och med en lesbisk förbindelse.
Hur kunde denna serie släppas igenom med Erdogan som landets härskare, knappast känd för ett tolerant sinnelag? Den anses väl politiskt ofarlig, hotar inte makten, når endast en upplyst minoritet, mobiliserar inga Erdogan blint hängivna bondemassor.
Osökt minns jag tv-serien Fyra årstider i Havanna, osäker om den var inhemskt producerad. Med bögar, droger, till och med korruption som framträdande inslag.
Långt ifrån det socialistiska mönstersamhället, och den perfekta socialistiska människa som Che drömde om att skapa. En serie med ofullkomliga men levande varelser på den fiktiva scenen.
Kanske Herbert Marcuses begrepp i en essä från 1965, repressiv tolerans, passar här för att förstå hur den stränga kubanska censuren kunde gå med på denna allt annat än tillrättalagda serie, inspelad på plats i Havanna.
I Sydafrika har jag fascinerats, förlåt det malplacerade uttrycket, av kontinentens janusansikte. På universitetet i Durban arrangeras seminarier om kulturteori, inspirerat av brittiska författare. När studenterna smittas med hiv, söker de upp medicinmän, modern medicin duger inte.
Blott någon timmes flygning bort "primitiv", också ett missvisande ord, människoslakt: igår Rwanda, idag Nigeria för att bara nämna två av fasans skådeplatser.
Samtidigt förnuft och bestialiteter, kanske det afrikanska myntets två sidor? Inte det ena, utan det andra, för att pröva en dialektisk tanke.
Kom medeltiden* tillbaka till Sverige i och med den massinvandring som skedde från och med 2015? Det finns de som hävdar det.
Moderniteten med ingredienser som jämställdhet och sekularisering utmanas, som modeordet lyder av hederskulturer, kvinnoförtryck och islam. Det är som om två parallella Sverige konkurrerar, med det förment medeltida som framgångsrikt.
Samtidigt förefaller det som om vissa för oss främmande inslag förstärks på svensk botten. Muslimerna blir liksom mer muslimer här. Tonårsflickor hålls i strama tömmar, gruppens egenart värnas och definieras i förhållande till "de otrogna" svenskarna.
Tilläggas bör att Ethos är en förbaskat bra tv-serie. Som samtidigt demolerade en hel del av Skriftställarens fördomar om Turkiet och islam. Det senare fick han så att säga på köpet.
Se den, vad du gör!
* Det är en skev uppfattning om medeltiden, den var inte så genomgående mörk som det ofta hävdas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar