Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig!

Snappar upp att legendariske hockeymålvakten Leif "Honken" Holmqvist, som jag främst förknippar med klassiska Rallarbo (att han stod i Solna AIK:s kasse är kanske preskriberat vid det här laget), skrivit sina memoarer. 

En bok jag självfallet bara måste läsa! För att spä på ett redan nostalgiskt hockeysinne, få minnas "Tumba", Sterner och grabbarna. Utgår ifrån att "Tigern", Håkan och kompani också förekommer och ges stort utrymme i Honkens tillbakablickar. Skam vore det annars. 

"Stolparna är mina bästa vänner" konstaterade Honken lakoniskt under sin segerrika karriär. Målvakt utan hjälm. Som kanadensarna, tuffingarna och machokisarna, när det begav sig. Och om vilka man sa: Det enda dom har på huvudet är brylkräm. 

Det var på den tiden när transatlanterna med brutal benknäckarhockey gjorde sitt bästa för att skrämma kronorna. Men en stod orubbligt pall: Stig Salming, Börjes brorsa. Honom fick kanadensarna därför ett gott öga till. 

Han backade inte, som den back han ändå var. I dagens Brynäs förvaltar Berra Bertilsson och Niclas Andérsen med den äran arvet efter Stigge, två klippor. Önskar de kunde klonas. Tillsammans med Kungen, Anton Rödin. 

En journalist nyfiket inför ett möte med kanickerna - kan det ha varit ökända Trail Smoke Eaters med verkliga fulingen Phil Esposito? - efter att de uttalat vad som luktade hotelser mot Stigge: - Är du inte rädd? Stigge kolugnt: - Dom kan ju inte mer än slå ihjäl mig.

Den domare som upplevde Stigge på isen glömmer aldrig hans grymma, svarta blick när han fann ett domslut galet. Domarstackarna blev darriga när han med blicken påkopplad närmade sig dem, riskerade svälja pipan i ren förskräckelse. En blick att skrämma små barn med. 

Efter karriären arrangerade Honken bussresor till de stora turneringarna. Skälmen Wille Löfqvist, tyvärr glidit in bland skuggorna, körde bussen, jag vet inte hur ofta det skedde. Wille berättade på sitt oförlikneliga vis om en resa till Prag, tror jag det var.

När resenärerna var på väg in i bussen efter en match uppmanades Wille av Honken, den senare stammade lätt som bekant: - Räääkna dom, Wille! - Men hur många var dom från början, då? - Spelar ingen roll, det ser bra ut.

Med stor förväntan kommer jag att öppna Honkens bok för att få återuppleva dagar när hockeyn var en elegant konst med klapp-klapp-spel. (Bortsett från Esposito och busgänget.) Inte som nu, vältränade grofsingar som kopplar livtag på varandra. 

Man kunde tro det handlade om brottning på skridskor. Huvudtacklingar och hjärnskakningar hör till vardagen. 

PS. Färgstarkt på läktaren i Gavlerinken (som den alltid kommer att heta i folkmun) när Stigge bjudit med sig släktingar från norr. I urbefolkningens dräkter. 

Bild: Expressen