Jag hade kontakt häromdagen med vännen Li i Göteborg, en kvinna med orubblig integritet och stor sanningslidelse. Hon frågade mig om jag sett tv-serien Messiah.
Det framkallade minnesbilder från när jag rörde mig i Jesu fotspår, i samband med att jag gästföreläste om ledarskap på Birzeit University utanför Ramallah på Västbanken. En vistelse som lämnat sår som aldrig läker i hjärtat.
En olivkvist, lovat ta med mig en sådan hem till Sverige till Gunilla Kindstrand, förorsakade problem vid utresan från Ben Gurion Airport i Tel Aviv, jag förvarade den i en plastpåse från en affär i Ramallah.
Påsen, med namnet på affären och Ramallah i stora bokstäver, föranledde dem i Security att bryskt föra mig åt sidan.
Det krånglades och tjafsades, ringdes på ett militärt befäl som oförskämt hävde ur sig: - Vad hade ni i Ramallah att göra? Jag vågade inte svara som jag borde ha gjort: - Men vad angår det er?! Kunde lett till inlåsning. Till och med EU-politiker har råkat ut för detta.
När min djupt troende mor blev allt sämre, hennes sista vår i livet, frågade jag, fast jag kanske insåg att det var ett omöjligt projekt, om vi inte tillsammans skulle resa till Israel så att hon fick uppleva platser där Jesus gått omkring. Jag visste att hon hyst en sådan dröm.
Nu är jag glad att resan aldrig blev av. Jag tror att hon skulle blivit besviken. De bilder hon gjort sig av det heliga landet skulle ha förmörkats av verkligheten om hon väl kommit till Israel.
En dag till Betlehem. Fördystrades av att få höra om när israeliska soldater höll staden i ett järngrepp, i jakten på "terrorister". I kyrkan som byggts på födelseplatsen verkade en döv klockare.
Han hörde inte varningarna när han klev ut från kyrkan, där soldaterna misstänkte "terrorister" gömde sig, sköts kallblodigt ihjäl av en sniper.
Till ett flyktingläger, påminde om en mycket sliten storstadsförort, en knappast människovärdig sådan, strax utanför Betlehem. Övergivna vakttorn och vändkors. På husens väggar bilder på unga män, ihjälskjutna. I somliga fall pojkar, bara.
På Golgata också en kyrka uppförd. Inte tre kors på en kulle under ovissa skyar - som på min inre bild. Massor med turister från hela världen, många gråtande, kyssande golvet där Jesus döda kropp lades efter nedtagning från korset.
Köer till graven, inte möjligt stanna särskilt lång stund därinne för kontemplation, bakifrån trycktes och knuffades det på av otåliga människor.
Den förväntade känsla av andakt, och autenticitet, jag sökte infann sig aldrig under mina besök till de bibliska platserna. Turistifieringen vanhedrade, souvenirerna som bjöds ut, krafs och bjäfs av alla de slag, självutnämnda guider som hängde sig på.
Jag närmade mig känslan i Getsemane (bilden). Men bara där. Tiden upphörde, tystnad sänkte sig, jag hörde inte längre den täta trafiken runt hörnet. Jag var där. Kanske Jesus också, i samma välsignade ögonblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar