Men blir man inte likadan som dom?

För några år sedan var jag inbjuden till Borgarskolan i Gefle för att berätta om Ulrike Meinhof (1934-1976). I anslutning till att en gymnasieklass under en heldag skulle redovisa ett projekt som genomfört på temat terrorism. 

Min bok om Ulrike Meinhof, Gravspegel, med Erling Öhrnells fantastiska omslag, hade då kommit ut.  Den kvinnliga läraren hade läst om den utställning om Ulrike Meinhof som gavs i Sveriges Fängelsemuseums regi. 

Erling skapade en suggestiv utställning - i särdeles passande lokaler.*

Jag har föreläst några gånger på Vasaskolan i Gefle, alltid lika givande och inspirerande möta vakna ungdomar med många tankar och frågor. Förlåt om jag låter som den gamla stöt jag är. 

Jag tackade därför hedrad ja till att komma och tala om Ulrike, om än en smula konfunderad inför hur hantera det kontroversiella ämnet.

Jag höll mitt föredrag i ett klassrum med väggar fullklistrade med tidningsurklipp, dokumentationen av klassens energiska projektarbete. När det öppnades för inlägg från eleverna var det länge tyst, jag förhöll mig avvaktande. 

Nota bene ingen "dålig" eller pinsam tystnad, snarare eftertänksam, grunnande. 

Och så från en pojke med djupt allvarlig min: - Om jag förstod dig rätt så menar du att våldet i vissa situationer kan vara berättigat?  

I det sammanhanget hade jag refererat till Fidel Castro och Che Guevara, även motståndsrörelser under andra världskriget. Och RAF i ett efterkrigstyskland med övervintrande nazister som det talades tyst om, locket på. 

- Men blir man inte likadan som dom man bekämpar, då? Om du tar till samma medel?

Undran följde mig när jag satte mig på min Husqvarna efter lektionen för att kvista iväg hemåt, jag hade inget bra svar att ge pojken, jag har heller inget bra svar idag. 

Frågeställningen återkommer när jag läser Carsten Jensens nya bok Bjälken i mitt öga. 

Och där det uttryckligen står som en kommentar till det militära bekämpandet av IS med många civila döda: För att besegra fienden måste du bli som han.

Jag har läst Jensen förut, skrivit om honom i Opulens, denna gång en sur recension i Expressen som ledde mig till honom, kritikerns namn minns jag inte.

Jensen söker krigets och dödandets essens, han begår en reportageresa för Ekstra Bladet till Balkan under första kriget där. Hör soldater som undviker att likvidera en tillfångatagen fiende, som begått skändligheter, uttala just som pojken i Gefle: 

- Om vi dödar honom, blir vi ju likadana.

Men kanske utgör de ett undantag, Jensens iakttaganden pekar i den riktningen, besinningen har flytt sin kos, döda - eller dödas, inget tredje alternativ existerar, ondskan segrar. Inte är det som i Tegnérs dikt: Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. 

Även Kambodja med röda khmerernas Killing Fields drar till sig Jensens uppmärksamhet i ett sökande som abrupt inleds på hemmaplan, hans bok startar med att han omotiverat överfalls på öppen gata i Köpenhamn.

När jag var inbjuden till Vänsterpartiet i Upsala för att i deras bokhandel tala om Ulrike bojkottades evenemanget. "Finns ingen anledning anordna ett seminarium om en terrorist som genom sitt agerande bara tjänade makten och ökade på repressionen." 

En handfull människor hade trots allt mött upp, minns inte om det blev någon bra diskussion. 

Jag vet att så fort jag nämner Ulrike Meinhof så ryggas det: "hon var ju terrorist!" Alltså, varför ägna henne intresse förutom att bara fördöma henne?

Kan det vara så, nu låter jag amatörmässigt djuppsykologisk och är pinsamt medveten om det, att vi fruktar att i en sådan som "terroristen" - jag är medveten om citationstecknen - Ulrike Meinhof se något av oss själva? 

Kanske därför bokens undertitel kan uppfattas uppfordrande, och det var nog meningen när den sattes: Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap.  

Jensen ryggar inte för ondskan, hans stil är smärtans och den insiktsfulla sorgens, Expressens sura kritiker kanske såg sig själv speglad i hans miniessäer? 

* Apropå lokaler, oförglömlig för min del föreläsningen om Ulrike på fängelset i Gävle, 30 interner i publiken. En mycket intressant diskussion utbröt med engagerade deltagare. Jag vågar påstå, efter alla år som föreläsare, att det har aldrig känts bättre efteråt. 

Bilden på Ulrike Meinhof: europeana.eu