Vi håller fram den blågula armen

Mannen på bilden, författaren Sebastian Haffner (1907-1999), var bosatt i Berlin före och under nazisternas välde, emigrerade till England 1938. Ett ögonvittne som kunde berätta om vardagslivet i huvudstaden under denna extremt tillspetsade, polariserade och konfliktfyllda tid.* 

Allt var som vanligt, med det betydelsefulla tillägget nästan. Berlinarna åkte och badade ute i Wannsee om somrarna som de brukade, satt på restaurang, gick ut och dansade, förlustade sig, stretade på för att få mat på bordet och kläder på kroppen, vårdade det lilla livet. 

Kanske i undermedveten, tillbakahållen bävan inför den stora katastrof som den hest rytande mannen med den löjliga mustaschen förkroppsligade. 

Efter maktövertagandet hände det att Gestapo dök upp på en arbetsplats och hämtade någon, det skedde utan buller och bång. Demonstrationer under hakkorsflagg och facklor utmed Unter den Linden. Kristallnatten hade ännu inte ägt rum, det värsta ännu inte iscensatts.**

I Sverige är dessa dagar också allt som vanligt, nästan. Undersåtesproduktionen fortgår ostört, från förskolan och uppåt. (Även om distansundervisningen kan medföra komplikationer, kanske men inte säkert.) 

Inte ens högskolan, idealt sett en plats för det fria kunskapssökandet, lämnas ifred. 

Ideologiska slagträn såsom värdegrund och allas lika värde används mot det fria, kritiska tänkandet. Om något sådant - subversivt under rådande, strama förhållanden - skulle börja spira likt ett ljus i det ideologiska mörkret. 

Håll avstånd, rekommenderar staten, det struntar många blankt i. Använd munskydd, åtminstone vissa tider inom kollektivtrafiken, struntar många också i. Men inte är det en maktprotest, det vägrar jag tro, svenskar är inte sådana. Kanske bara slöhet eller tomt huvud. 

Samtidigt med rekommendationerna införs, liksom en passant, undantagslagar som kränker de medborgerliga fri- och rättigheterna. Och det krävs förstås sådana med tanke på den pandemiska läget, tycker såväl makten som folk och fä, utan konsekvensanalys. 

Inga folksamlingar tillåts, inga demonstrationer. På hockeymatcherna papperspublik, imaginär publik, kanske en akademiker skulle säga. Betalande, bör tilläggas. Knäpptyst, inga huliganer. 

Helst bör folk hålla sig hemma för att under övervakning av chäf på distans arbeta flitigt*** eller glo på Mello och Let´s dance. Eller vad samma folk nu gör, kanske beställer hem spritlådor från Systemet. 

I Tyskland, framförallt i Berlin, stormas det mot frihetsbeskärande lagar, men inte här. Vi gör ju inte sånt, undersåtar saknar per definition medborgerligt medvetande. Tukta mig så att jag känner att jag lever. Kanske är det svenska folket en samling självföraktande masochister?

Israel inför ett vaccinationspass, utgående ifrån premissen att alla måste vaccinera sig, när kommer det inom EU? I Tyskland lär det inte gå, jag lovar, att utan vidare införa det, om någon naiv politiker skulle få för sig det. I så fall krävs nog både polis och militär.

Men vi svenskar håller fram armen. För vi vill att allt skall vara som vanligt, om än nästan.

* Haffner: Geschichte eines Deutschen, postumt utgiven 2000, på svenska 2002: En tysk mans historia.

** Samhället som teater: estetik och politik i Tredje riket (1999) av Arne Ruth och Ingemar Karlsson.

*** Undersökningar visar att folk jobbar mer hemmavid än på kontoret, använder den lagstadgade fritiden till lönearbete. (SVT Nyheter 210221) Men vad med den "den sociala biten", undrar säkert någon som saknar kaffestunden ("fikat") och kallpratet. Fenomen som jag själv, som löneslav, avskydde.