Jag vet inte hur många gånger jag, som den ohjälplige tjatbox jag är, citerat Bette Davis som blev 81 år gammal (jag håller reda på sånt, googlar): - Att åldras är inget för mesar.
Den egenartade skådespelerskan, ofta sardoniskt leende och lite skrämmande i otäcka rollfigurer, visste inte hur rätt hon hade.Eller så visste hon det mer än väl. Förmodligen det senare. Uttalandet pekar i den riktningen.
"Gammeln" sa man i Sandviken, när skröpligheten på livets höst började sätta in på allvar. När jag var riktigt liten trodde jag, med barnets oskuld, att det skulle knacka på dörren vilken minut som helst och "Gammeln", som de vuxna pratade så mycket om, kliva in.
En mysig tomte som bara var snäll. Jojo. Vete sjutton hur jag fått för mig det.
Läser en intervju med Hans Mosesson, ICA-Stig men ännu mer en i Nationalteatern för mig, om hur det är att vara pangsjonär, han 76 fyllda (behövde inte googla): - På nätterna springer jag på toaletten. På dagarna letar jag glasögon.
Nattspringet delar jag. Det andra inget problem, senilsnören lösningen. ”Senilsnören”, förresten. När jag gästföreläste om ledarskap på Handelshögskolan i Fiat och Juventus Turin avverkades många promenader i stan, i folkvimlet.
Nästan alla, även unga, utrustade med dylika snören i olika färger och material. Jag uppfattade det som att det var chict, ett mode.
Tills bara för några år sedan förnekade jag i min uppblåsthet och inbilskhet att även jag är utsatt för åldrandets obarmhärtiga logik, jag var ett undantag. Jojo. "Har väl aldrig hört på maken", som svetsare Berg utbrast efter att ha lyssnat till Göingeflickorna i Gävle Folkets Park.
Sedan ett par dagar irriterande problem med vänster höft, eller om det är lårbenshalsen. Begränsad rörlighet, måste vara försiktig och ta det piano, annars gör det ont.
Sattyget slog till på Alla hjärtans dag efter en trevlig lunch på restaurang Kungsådran i Älvkarleby. Långt mellan borden, ordentligt med utrymme, handspritsflarror. Först en härlig promenad - inga varningssignaler från surbenet - utmed de sovande vattenfallen.
Jag har haft känningar tidigare. Men inte som nu, nedsatt rörlighet. Jag avskyr det, humöret tar stryk. Sämre balans räcker mer än väl. Men "en olycka kommer sällan ensam" som trafikpolisen sa.
Tar man del av skräckrapporterna från åldringsvården i Löfvenland, misären, fattar man ju, om man inte är helt väck, att det bästa vore att bara dra ner rullgardinen innan man hamnar där. Risk att knoppen lägger av först och man bara har att finna sig i att omhändertas.
"Old soldiers never die, they just fade away" sa alltid min första svärfar, som ung Finlandsfrivillig, döden förklädd till ryss, ständigt lurande. Om det bara vore så väl. Inte tynade han bara bort, eller hur "fade" skall översättas. Han hade det svårt in i det sista. Han med.
Men någon mes var han definitivt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar