Varför i hela friden fastnar onödigt skräp i receptivitetens flugpapper när en hel värld står i brand? Det är som om blicken inte kan låta bli att dras till oväsentligheter.
Ögonen noterar att "influencern" - varför hör jag Ulf Peder Olrogs sanslöst klämmiga "allting går att svälja med mördande reklam" i bakhuvudet? - Bianca Ingrosso är topp tunnor rasande.
Efter att demonproducenten Kjell Andersson, känd för att ha jobbat med Ulf Lundell men det slutade i oförsonlig konflikt, i tv svarade nej på frågan om han skulle "sajnat" hennes lillebror Benjamin.
Sur över att "gubben" eller vad inflytaren, miljonär på det företagsekonomer benämner personal branding, nu vräkte ur sig i åldersfascistisk riktning, hade mage att öppet konstatera det när gossen i bakgrunden i samma tv-program väntade på att få yla.
Eller vad det skall kallas det gossen frambringar till ackompanjemang.
Andersson var ärlig. Varför skulle han vara annat? Med en framgångsrik bana som producent. Inte är han ju någon större musikalisk begåvning den där Ingrosso, milt uttryckt. Men småflickorna tycker väl att han är gullig, dagisungarna. Det kommer man långt på.
Varför kräva sångröst? Det är väl bara att yla på, om man har andra förmågor, i detta fall ett yttre som tilltalar småjäntorna. Jag kan heller inte låta bli att misstänka att påverkarens ilska framkallades av att det trampades på en öm tå, ilska kan vara avslöjande.
Jag minns när Mick Jagger undslapp sig en kommentar om samtidens unga kändisar: de besitter ingen talang, de är kända för att de är kända. Man behöver inte ha talang. Det var förr, det, som sådant krävdes.
Och jag minns, förlåt associativa språng, när jag gästföreläste om Joseph Beuys på Örebro Konstskola. Elevernas idol nummer ett och utan konkurrens var Billgren, berättade lärarna för mig. Inte Ola, utan den andre, han med glest skägg och som dyker upp i tv titt som tätt.
Det var inte genom Billgrens konst som han stod högst i kurs hos de unga eleverna, utan för att han lyckats bli känd. Något som eleverna hett drömde om. Konsten en väg till celebriteten. I bästa fall.
Inget otämjt uttrycksbehov som driver på. Utan längtan efter att lyckas, slå igenom, bli omtalad.
Plötsligt fick jag en idé! Skall sälja den till utbildningsansvariga i Örebro.
Konstskolan kunde döpa om sig till Art Fame Factory (Factory efter Andy Warhols, den mannen visste hur man blir en celebrity, allkonstfabrik i New York) för att dra till sig hungrande ungdomar som vill bli kända. De skulle stå i kö, jag lovar. Inga rekryteringsproblem.
Jag har, ofrivilligt skall genast understrykas, hört enstaka toner med Benjamin Ingrosso, das ist genug. Lyssnar däremot gärna på Bruce Springsteens CD Letter To You som yngsta dottern förärade mig. Varvar med Totta på Spotify, tröttnar aldrig på honom.
Det är musik, det. Och talang.
Fotnot. Ännu ett minne: sista gången jag hörde Totta live var på Gillestugan, belägen på Järntorget i Göteborg. (Lokuset heter inte längre så, köptes upp av en kedja. Och blev något annat.) Han var i toppform, rösten bättre än någonsin, innerligt framförde han: "I´ll play the blues for you".
Bild: webb-tv.nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar