Ett Sverige utan jämlikhet, solidaritet och rättvisa

Under ett antal år var jag fackligt aktiv inom SACO, bevittnade på nära håll och tämligen maktlöst New Public Managements negativa effekter inom högskolesektorn. Deprofessionalisering, överadministrativt chefsvälde, en verksamheten opassande linjeorganisation. 

Samtidigt som anställningstryggheten luckrades upp genom påfundet ”allmän visstidsanställning", flera sådana staplades på varandra, på det sättet rundade man LAS. Arbetsgivaren slapp anställa ”fast”, det vill säga ”tillsvidare” som det heter i lagtexten. 

Angst essen Seele auf, hette en stark film av den tyske regissören Rainer Werner Fassbinder. Så är det. Ökad anställningsotrygghet framkallar rädsla, den otrygge tiger, blir foglig. Den politiska implikationen kan näppeligen underskattas. 

Samma tendens generellt i arbetslivet: tillfälligt anställda, fenomen som ”gig-ekonomi” och ”sms-jobb”, utan fackligt inflytande. (Ken Loach¨s realistiska film Sorry we missed you, 2019, fångar det arbetslivshelvete många befinner sig i.) 

”Löshästen” på väg att få fäste på svensk arbetsmarknad. Förr uppmanades man, till och med på affischer på arbetsplatserna, att vara en Stann-Anders, inte en Hoppjerka. 

Verkligheten har vridit sig ett varv. Begrepp som lojalitet och livslång anställning syns antikverade. Djungelns lag råder, alla mot alla, only the fittest get a job. Om än utan anställningstrygghet. 

Arbetslivets förändring svarar mot en större, pågående samhällsförändring, utgör en belysande del av den. Jag har saknat att ett samlat grepp tas på den senare, inte längre så. 

Tegelstenen på 750 sidor, Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet, redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz, Arkiv förlag och Katalys, tecknar med en uppsjö av statistik och siffror en helhetsbild. En förkrossande sådan. 

Och inte låter den sig enkelt avvisas. De vetenskapligt belagda siffrorna talar sitt tydliga språk. Om än i marxistisk språkdräkt, vilket kunde irritera den som inte delar författarnas värdepremiss. Denna förtar dock inte på något sätt vederhäftigheten i det empiriska materialet. 

Enkelt uttryckt: det håller. Resonemanget är övertygande för att inte säga slående, framkallar faktiskt olust hos undertecknad som tog sig an boken med en speciell vinkling.

Jag brukar med sorg i stämman säga att ”mammas socialdemokrati är död”. Det leds i bevis här. Min mot S livet igenom trofasta mor, hedrad med Hjalmar Branting-medalj för sina samhällsinsatser, skulle gråta blod om hon visste hur det står till idag.

Det som utgjorde den socialdemokratiska arbetarrörelsens grundstenar - rättvisa, solidaritet och jämlikhet - har smulats sönder av en globaliserad verklighet och medföljande politisk eftergivenhet och motståndslöshet. 

Jan Myrdal drev i en argumentation med Lars Gustafsson som bekant sin kontroversiella tes om ”den onödiga samtiden”. Jag följer i hans fotspår: var utvecklingen verkligen nödvändig och oundviklig, politikerna maktlösa, enbart kapitalets nickedockor? 

Har vi bevittnat en hjälplös politik - eller en medveten sådan? I det senare fallet med inslag av kraftfull lobbyism. Jag har svårt att förlika mig med båda alternativen. 

Klassklyftorna är större än någonsin. Enligt OECD, som man lutar sig mot i boken (överhuvudtaget kan man, om man inte orkar läsa den från pärm till pärm, använda den som uppslagsbok, här finns allt man vill veta), växer ojämlikheten snabbare i Sverige än i något annat utvecklat land. 

"Fattigpensionärer", jag avskyr det nedsättande ordet, har blivit ett ”normalt” fenomen. Människor som arbetat hela livet, sedan inte kan leva på sin pension. Många av dem arbetarkvinnor. Löfvens folk - åtminstone en gång i tiden. Varför skäms han inte?

De arbetsrättsliga lagar som efter LKAB-strejken togs på 1970-talet - LAS och MBL - har urholkats. Fackets roll är försvagad - glöm den gamla devisen the union makes us strong. LO-förbunden har förlorat många medlemmar. 

Majoriteten av de arbetande tillhör arbetarklassen, enligt Göran Therborn, om man räknar in proletariserade mellanskikt. Det kunde utgöra en bas för gemensamt agerande. Men det är långt från gemensamma villkor till att formera en klass för sig, utgöra ett kollektivt subjekt. 

Kanske måste vi med Guy Standing pröva det amorfa begreppet prekariatet, ett atomiserat klassbegrepp. Individer så att säga under samma paraply, white-collars såväl som blue- collars, försatta i en prekär belägenhet, en svår livssituation, utan att vara medvetna om varandra, medvetna om gemensamma intressen. 

Den förmörkande, om uttrycket tillåts, kunskapsinhämtandet som boken tillhandahåller fortsätter, välkända fakta sedan tidigare men förtjänar upprepas: Privata lösningar har ersatt kollektivt handlande. 

Den heligförklarade marknaden tränger in överallt. (Konstnären Erling Öhrnell och jag har i boken Tio Guds bud reinvented, 2012, spikat de nyliberala, sekulariserade budorden.) Skola och vård präglas av starka, privatiserade inslag. 

Det individuella valet betonas. Rädda sig den som rädda sig kan. Den medellöse blir förloraren. Ta bara bostadsmarknaden som löpt amok. 

Tilläggas bör, vilket gör saken ännu värre, att a-kassa och sjukförsäkring inte längre utgör en självklar grundtrygghet för den utsatte. Skyddsnäten har brustit. (Den medborgarlön som undertecknad i mer än ett kvarts sekel förespråkat förefaller långt borta.) 

I avsaknad av resurser lämnas du i sticket av ”samhället”. Det starka samhälle som Löfven brukar orera om är en myt. 

Boken är en akademisk produkt med dess typiska kännetecken. Ingen Läckberg att lägga på nattduksbordet. Författarna skriver stilistiskt tungt och svårsmält, med den journalistiskt skrivande Mikael Nyberg som ett lysande undantag. 

Men svårtillgängligheten är inte det största problemet (enbart att fysiskt handskas med den kompakta boken kräver sin man eller kvinna). 

Utan det jag bekymrat frågar mig under och efter läsningen: var finns motståndet, kampen för ett alternativ till den samhällsutveckling som gynnar ett fåtal, missgynnar de flesta? Det folkliga motstånd som borde finnas. Lever vi, med P O Enquists ord, i de inställda upprorens tid?

Var är vänstern, är den helt ockuperad av identitetspolitik, övergivit huvudfrågorna om makt och kontroll? Finns det överhuvudtaget en vänster som förtjänar sitt namn idag? Jag är mycket tveksam. 

I boken räknas S in i en vänster i bred mening, det vete attan. Kanske bara en eftergift mot bokens finansiärer. 

Vem skall eller borde läsa boken, vem är adressaten förutom andra forskare: den socialdemokratiska partitoppen, SSU, LO? 

Vilket väl Suhonen hoppas på, han förefaller ju drömma om en socialdemokrati som tar sig i kragen och blir som den var förr, på den gamla goda tiden. Jag vet inte var han fått sin blåögdhet, förlåt jag menar rödögdhet, ifrån. 

En rejäl kalldusch bjuder boken på för den som blundat: blev det så här illa? Det hade jag inte en aning om. En bekräftelse på vilket läge den ”moderna” socialdemokratin, underkastad nyliberalismens hegemoni, placerat sig i. Bortom retorik och fagra ord, bortom historia och traditioner. 

Det viktigaste för S verkar vara att hålla SD borta, snarare än att driva en egen politik. Löntagarfientliga januariöverenskommelser ingås, med en ytterligare försvagning av LAS, bara för att kunna behålla makten. De som var S kärnväljare tenderar att lämna S. 

Boken anför siffror för hur LO-anslutna väljer bort S till fördel för SD. Det borde vara ett bekymmer för ledningen. Men jag har inte hört ett knyst om detta. Kanske vill inte S längre kallas ett arbetare-parti, slippa förväntningar man inte kan uppfylla. 

Tillfogas kan att S står högst i kurs av alla partier hos invandrade muslimer. Det har inspirerat till konspirationsteorier om att detta skulle vara bakgrunden till en generös migrationspolitik.

Jag blir mörkare till sinnet än vad jag var före läsningen. Då trodde jag mig veta hur det står till med klassamhället Sverige, nu vet jag.