Det ryktades att högsta hönset i DDR, Erich Honecker (fast vissa påstod att det var hans hustru, blåhåriga Margot, som var det verkliga överhuvudet), togs på sängen av de samhällsomstörtande händelserna hösten 1989.
Den färglöse mannen, med den pipiga stämman, visste inte hur illa ställt det egentligen var i landet, det folkliga missnöjet så utbrett och omfattande.
De som omgav honom skönmålade, förde honom bakom ljuset. Hans chaufför körde in honom till kontoret från Wandlitz utanför Berlin, där de välbevakade topparna bodde, på vägar som inte var de allra sämsta för att förleda honom.
Jag tror inte på det. Även om han faktiskt såg vilsen ut (lika vilsen som Ceausescu när klockan klämtade för honom i en annan öststat) när Gorbatjov i oktober 1989, i samband med att DDR firade den realsocialistiska statens fyrtioårsdag, visade distans.
Till och med varnade Genosse Erich, om än inlindat, för historiens straff. Storebror vände lillebror ryggen.
"Mannen utan ansikte", Markus Wolf, som jag och några kolleger samtalade med i Östberlin hösten 2001, föregången av en lång mejlväxling mellan honom och mig, ansökte tre år innan det till slut beviljades honom att få bli entledigad från tjänsten som högste chef för HVA, Stasis utlandsgren.
Han anade förstås vad som oundvikligen var på gång, liksom Stasi i övrigt. Att han sedan trodde att DDR kunde vridas i en mer demokratisk riktning får väl skyllas att han för sin livsmenings skull behövde en utopi. "Kommunist" titulerade han sig i Östberlin 2001.
Bister vinter med kyla och snö i Gefle. Jag betraktar foton som någon lagt ut på Facebook på hemlösa som om natten dragit ihop sig utanför RIA:s port. De har ingen annanstans att ta vägen.
Häromdagen menade någon, kanske hoppfull, att regeringen inte vet vad som pågår i landet. Löfven skulle agera annorlunda om han bara kände till hur de hemlösa och "fattigpensionärerna", avskyvärda ord som bidrar till normalisering, har det.
Jag tror inte ett dugg på det. Nog vet de, men gör inget. Därmed förtjänar de kallas cyniker.
En vän ända sedan ungdomens dagar uppger för mig att han efter huvudbry tänker rösta på SD. "Rösta på dem du också." Aldrig. Varken på SD eller någon annan. Röstat har jag för övrigt inte gjort på många år.
Vännen är offer för en illusion om att migrationspolitiken skulle bli annorlunda med ett större inflytande för SD.
Som om kohandel och att kompromissa med det egna programmet och övertygelserna inte vore det parlamentariska systemets raison d´etre. Inget parti undantaget, heller inte SD. Systemets logik må alla som i dansen inträda underordna sig.
Jag är bedrövad över utvecklingen i landet, jag känner det som om vi är beyond the point of no return. Var finns motkrafterna, var finns motståndet, alternativet? (Söker efter detta under läsning av den färska antologin Klass i Sverige - som inte gör mig på bättre humör.)
Jag vill gå i idé, väck mig när polarnatten (enligt den tyske sociologen Max Webers kulturteoretiska ödesteori om vad som väntar mänskligheten) är över. Låt mig vara fram till dess.
Dock svårt att se ett framtida politiskt scenario där moderater kastar bort den egna politiken & istället börjar driva V:s politik (bara för att få gå runt & vara ministrar). Det monstruösa gråsosseriet: den totala avideologiseringen, super-opportunismen.
SvaraRadera